Bemötande · C-PTSD · Livet idag · Mind recovery terapi · Okategoriserade · psykvård · Självskadebeteende · Tvångsåtgärder

Bakgrund

När jag var bara 19 år gjorde jag mitt första självmordsförsök. Jag utsattes för en stor trigger som utlöste en akut krisreaktion. Jag hade blivit utsatt för grova sexualla övergrepp i åratal av 3 män när jag var 6-12 år gammal. Min mor drabbades av schizofreni när jag var 12 och nästan ett år lämnades jag ensam med henne under total misär och vanvård tills jag blev omplacerad. Allt detta kom plötsligt över mig och det var omöjligt att hantera. Jag var medvetslös på intensiven innan de fick liv i mig igen. Jag hade tur. Jag hade tagit en överdos men överlevt utan skador. Efter det började ett liv av självskador, terapi, tabletter, psykvård, tvångsvård, otaliga självmordsförsök, inre smärta utan slut, mardrömmar, flashbacks, ångest, förtvivlan, sorg och ensamhet. Jag led av c-ptsd med svåra dissociativa störningar. Jag upptäckte att skada sig själv lättade på min inre smärta som jag inte orkade bära själv mer.
2006 blev början till att bli inlåst mot sin vilja. Jag fick min första tvångsvård, LPT, lagen om psykiatrisk tvångsvård. Jag var en fara för mig själv och behövde övervakning dygnet runt. Det fanns inget annat i mitt huvud än att vilja skada mig för att slippa känna allt inombords.
Min vakna tid gick åt att hitta saker som kunde dämpa min smärta från gångna tider, en barndom i spillror kantad av grova och mångåriga övergrepp.
Att skära, bränna, hänga mig, strypa och kväva mig, rispa, överdosera, stoppa föremål under huden, dricka handsprit, klämma händer och fingrar, hälla kokt vatten över mig, skålla mig i duschen, slå huvudet i väggen, gå på broräcken, klättra på högspänningsmaster, gå eller ligga på tågräls och motorvägen…allt gjorde jag för att slippa minnas och känna. Det var mitt enda sätt att orka med livet men läkarna förstod inte.
Hur ofta förklarade jag inte min smärta för de men de låste in mig. Hur ofta beskrev jag inte mina flashbacks om hur jag blev våldtagen som barn igen och igen utan att få förståelse. Jag fick vara på en avdelning mer än jag var hemma. Alltid personal vid min sida dygnet runt, i duschen, på toaletten, när jag bytte om, när jag somnade och vaknade. Jag ville inte leva mer. Mina depressioner var så djupa, så svarta, min ångest outhärdlig.
Inga mediciner hjälpte. Det fanns ingen väg ut. Månader gick utan att jag fick gå ut mer. Ingen frisk luft, inget dagsljus, ingen aktivitet, ingen terapi, ingen psykolog, ingen hjälp mer än tabletter. Man ville medicinera bort min smärta men det gick inte. Jag fick istället långa listor på restriktioner.
Man skickade mig till PIVA, psykiatrisk intensivvårdsavdelning. Där blev jag bältad. Det var så kränkande och jag återupplevde övergreppen jag utsattes för som liten. Att bli fasthållen, fastbunden på händer och fötter och midja mot sin vilja ledde till total förtvivlan och förvärrade symtom. Man ville att jag skulle bli lugn när allt jag ville var att överleva. Man tvångsinjicerade mig med medicin med hemska biverkningar mot min vilja. Jag hade inget att säga till om längre. Min röst kvittade. Min vilja togs ifrån mig,
Jag åt färdiguppdelade matportioner med en sked på plasttallrikar och drack ur plastmugg. Jag fick inte ha kniv, gaffel, porslin, glas, snören i kläder, hörlurar, egen tandborste, eget schampo. Jag fick inte läsa tidningen längre, inga tidskrifter med klamrar i. jag fick inte vara nära termoskannan. Jag fick inte ha min säng kvar på rummet utan jag hade bara en madrass på golvet. Jag fick inte ha sängkläder mer utan hade bara en kudde och ett täcke. man klippte av mina strumpor så de precis höll sig kvar runt foten. Jag blev inte bättre. Läkarna hade gett upp. 2007 bestämde man utan min eller min man Peters åsikt om att jag skulle flyttas till Rättspsyk i Växjö där det fanns en avdelning för kvinnor med de värsta självskadebeteenden, de som ingen annan klarar av att vårda. En anstalt där man hamnar om man begått ett brott. Dit skulle jag. De ville skicka mig till ett fängelse där man fick lov att använda tvångshandskar och bli gipsad mot sin vilja för att sluta skada sig. Som tur var blev det inte av, Peter gav sig inte i kampen.
Jag hamnade på ett behandlingshem och var borta från mitt eget hem i mer än 3 år. Terapi (dbt) varje dag. Ändå kunde jag inte sluta skada mig eftersom man behandlade mitt beteende men inte min grundproblematik, mina trauman. Växjö kom på tal igen. Trafikverket och polisen klagade. Jag hade gått på tågrälsen så många gånger att det blev förseningar för tågen över hela landet. Återigen tyckte man inte ha en annan lösning än att spärra in mig på nytt på psyk.
Åren gick, hemifrån, inlåst, tvingad, kränkt. Jag fick höra så hemska ord och kommentarer. ”Du vill ju inte bli frisk”, ”sluta med det där annars kommer inte ens Peter vilja ha dig mer” ” det finns de som behöver sjukhussängen mer än du” ”du kommer aldrig bli normal” ”sluta spela” ”sluta låtsas ha ångest” ”du blir ju bara ful av det där” etc.
Det fanns en ständig risk att jag skulle avlida av mina skador. Det fanns en permanent risk att jag skulle dö och läkarna visste om att jag var kroniskt suicidal. Ändå valde de 2009 att fler och fler gånger neka mig hjälp trots att jag precis hade tagit en överdos eller balanserat på ett broräcke. De visste inte längre vad de skulle göra och skickade hem mig.
Peter vakade hemma över mig. Dygn efter dygn. Han var i ständig ångest över att jag skulle dö. Nästa telefonsamtal kunde vara det sista.

_20180809_011342
Mitt liv hängde på en ständig skör tråd och ingen hjälp gavs mer än terapi som inte gjorde någon som helst nytta. Ett självskadebeteende byttes bara ut mot nästa.
Jag slutade skära mig men slutade också äta. 2010 var jag åter inlagd 10 månader i streck mot min vilja. Sondmat var på tal. Allt var klart med läkaren från gastro och dietister, jag hade svår näringsbrist, hällde ut min näringsdryck och kräkte upp det jag åt.
Vid det laget hade jag samlat på mig alla möjliga diagnoser och var enligt de inte möjlig att rehabilitera. Frekvent återkommer djupa depressioner, bipolär sjukdom, generellt ångestsyndrom, komplex ptsd, ospecificerad ätstörning, kronisk suicidal, emotionell instabil personlighetsstörning, gravt självskadebeteende, svåra sömnstörningar, dissociativa störningar, panikångestsyndrom, tvångstankar.

Jag blev hämtad av polis och ambulans i omgångar. Jag visste inte hur jag skulle orka med livet men ville innerst inne inte dö. Jag såg andras liv på internet och såg på mitt eget. Drömmen om att ha barn, om att bli mamma, kunde jag bara glömma. Man hade tagit så mycket ifrån mig, min vilja, min frihet.
Och tiden jag var hemma var en ständigt pågående kamp med terapi, självskador och sug att göra mig illa. Det gick ett tag sedan var det dags igen.
Mina sömnstörningar var så svåra att en natt med mer än 3 till 4 timmar inte var möjlig i åratal. Jag fick vredesutbrott när man behandlade mig orättvist på tvångsvård. Då brottade 3 vuxna män ner mig, lade mig på golvet på magen med ett knä i ryggen och en tvångsspruta i ändan. Det var mitt liv.
Jag fick inte välja min mat, min dryck. Jag fick inte gå ut. Ingen motion. Jag fick D-vitaminer istället för solljus. Jag såg alla årstider växla bakom stängda dörrar.
Jag började få allvarliga psykosomatiska reaktioner och 2015 fick jag svåra krampanfall. Man utredde epilepsi men jag var frisk rent fysiskt. 3 till 4 gånger per dygn fick jag svåra kramper i hela kroppen, liknande epilepsi. Min kropp reagerade på min inre smärta, en försvarsmekanism. Kramperna blev så allvarliga att jag behövde övervakning dygnet runt av vak. Mitt blodtryck sköt i höjden till farliga gränser, så även min puls. Till slut slutade jag andas. man gjorde HLR och misstänkte hjärtstopp. Allt för att ingen förstod min smärta. Jag var nära att dö, igen. Mina dissociativa störningar ifrågasattes ständigt av läkarna Jag blev ofta beskylld att låtsas, hitta på eller överdriva. Man skrev ut mig mitt i ett dissociativt anfall eller vägrade mig medicin (läs mer om dissociation i inlägget ”bristande kunskap om dissociativa störningar)
Åren bara gick. När jag träffade skötare på stan var de överraskade över att jag levde. Alla hade tyvärr accepterat att jag förr eller senare skulle misslyckas och dö av antingen ett självmordsförsök eller en självskada.
Jag levde på lånad tid. Jag hade gett upp för länge sedan om att någonsin må bättre. Jag hatade mig själv, min kropp, mitt liv. Jag kände mig lika värdelös som de hade talat om för mig på psyk under alla åren. Jag var inte ens värd en sjukhussäng enligt vissa och det hade jag kommit att tro på. Jag skulle aldrig få ett normalt liv, aldrig ha familj, aldrig kunna sköta ett jobb, aldrig få lugn och ro i själen. Jag skulle behöva leva med den här outhärdliga inre smärtan resten av mitt liv.
Sommar 2017 var jag nära att gå in i en psykos och hade hallucinationer på grund av så svår och långvarig sömnbrist. Läkarna var återigen rådvill och ville ge mig narkos för att jag inte skulle insjukna i psykos. Återigen planerades även ect, dvs elchocker som jag hade fått flertal gånger trots att det hade lett till minnesluckor. Peter och jag visste inte längre vad vi skulle göra Det verkade inte finnas någon eller något som kunde hjälpa mig.
Det var då som jag träffade Christer Karlsson för första gången via rekommendation av vänner. Jag fick mina första behandlingar, Mind Recovery terapi.
Jag har gått till Christer sedan augusti 2017 och äntligen har jag hittat någon som är expert på trauma och traumaresponser o hur dessa ska behandlas, även de svåraste sådana. Trots att detta är min tuffaste resa o behandling någonsin så är detta den mest fascinerande metoden jag har mött. Jag har genom åren fått bildterapi, samtalsterapi, trauma exponeringsterapi, dialektisk beteende terapi, kbt, basal kroppskännedom, feldenkraisterapi, psykofarmaka, ECT och inget har någonsin hjälpt. Men detta är enastående och tar tag i problemen i grunden.
Jag är inte klar än med behandlingen, har tuffa bitar kvar som gör att mitt liv fortfarande är en kamp varje dag med att hantera traumaresponser vi inte hunnit jobba klar med. Men jag hopp inför framtiden.
Jag inser mer och mer hur mycket vården har kränkt mig. Under hela tiden jag fått behandling hos Christer har jag haft samma symtom som inom psyk men han har aldrig behövt använda tvång, låsa in mig, medicinera mig, bälta mig. Jag har haft vredesutbrott under behandlingen. Han höll lugnt fast mig medans han fortsatte knacka men en hand tills jag inom loppet av ett par minuter var lugn igen. Det behövdes inte 3 vuxna män som brottade ner mig. Det behövdes ingen bältessäng.
Psyk har behandlat mig så fruktansvärt illa, kränkt mig, jag har blivit utsatt för misshandel som ledde till rättegång, personal har tafsat på mig flertal gånger och begått övergrepp, man har verbalt tryckt ner mig, tagit ifrån mig rätten att vara en fri individ med en egen vilja.
Man har tagit ifrån mig mer än 18 år som jag inte kan få tillbaka, klassat mig som hopplös och behandlat mig därefter. Läkare har hånat mig, kränkt mig, inte trott mig.
Mitt liv är inte som tidigare en ren överlevnad. För första gången sedan jag var 19 år gammal känner jag ett egenvärde, något mina förövare tog ifrån mig som barn. Jag känner mig mer och mer hel och den där inre smärtan och tomheten minskar efter varje ny behandling, något ingen annan har kunnat hjälpa mig med. Jag känner inte längre skuld och skam pga det jag upplevde som barn. Jag kan äntligen känna att inget var mitt fel. Jag känner inte längre avsky över min egen kropp.
Jag känner mig stolt över den resa jag överlevt. För det är det jag har gjort, överlevt.
Psykiatrin har tagit allt ifrån mig min värdighet, min frihet, mitt hopp. Jag har aldrig varit ett hopplöst fall. Det har bara krävts mycket tid, rätt slags behandling och någon som varit villig att finnas där oavsett när.
Utan Christer och Mind recovery terapi hade jag förmodligen återigen hamnat på psyk. Och vem vet om inte jag till slut hade hamnat bland siffrorna av självmordsstatistiken i Sverige.
Det är ofattbart vad vården har brustit och jag vet tyvärr att jag inte är ett enskilt fall. Jag har mött så många underbara unga tjejer som blir behandlade på liknande sätt. Speciellt om man har självskadebeteende, då är man i farliga händer inom svensk psykiatri. Man förstår inte, vill inte se och använder tvångsåtgärder, hot och våld mot de som redan är trasiga och de som redan gått sönder inombords. Det är det som händer bakom stängda dörrar här i Sverige.
Jag vågar inte ens tänka tanken på vad som hade hänt om jag kommit till rättspsykiatriska anstalten i Växjö. Tre gånger var pappren färdiga och det var på gång att jag skulle hamnat i ett fängelse fastän allt jag aldrig begått ett brott utan försökte att överleva. Jag straffades för ett beteende som egentligen är ett försvar mot smärta.
Jag har blivit sydd utan bedövning därför att sjukvårdspersonal inte förstår de enkla psykologiska mekanismer bakom självskadebeteende och vi ser att sådant beteende, dåligt mående och antal självmord bara ökar. Ändå gör man inget åt det än det man gjort sedan innan. När det är riktigt ”illa” så väljer man fortfarande att bälta, att tvinga, att hota, att straffa, att låsa in och att ge restriktioner. Man gör individen ännu sjukare.
Jag är så tacksam att jag överlevt. Jag är så tacksam över att jag inte fått men för livet av vissa självskador, att jag inte fått fysiska skador mer än ärrade armar. Dessa ärr är tecken på ett krig jag slutligen har vunnit. Alltid med Peter vid min sida, en man som aldrig gett upp om mig.
Det finns så mycket jag vill göra, det finns så mycket tid att ta igen. Jag har bara aldrig fått chansen att känna det förrän nu. Nu först i takt med behandlingen lär jag känna mig själv. Tidigare har mitt liv bestått av smärta, förtvivlan och sorg. Jag har fyllt tiden med självskador och självmordsförsök. Mitt liv bestod av reflektioner av mitt förflutna.
Det är svårt att förstå när man aldrig blivit berövad sin frihet. Men det har jag. Man har stulit åren ifrån mig. De tänker jag ta tillbaka. Och jag ska visa psykiatrin vad jag går för genom att göra allt det de sade var omöjligt för mig. Jag kommer visa de att inget sådant som hopplösa fall existerar om man bara får rätt slags behandling. Jag är ett levande exempel på att det kommer att gå

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s