Bemötande · psykvård · Tvångsåtgärder

Att bli bältad

Många kanske tror att man måste vara aggressiv eller våldsam för att bli bältad. Så är inte fallet…

2010 var jag återigen inlagd på PIVA, psykiatrisk intensivvårds avdelning enligt lagen för psykiatrisk tvångsvård d.v.s. mot min vilja. Jag mådde så fruktansvärt dåligt. Jag hade påbörjat min första trauma exponerings terapi hos en psykolog, den första psykolog jag hade fått sedan jag mått dåligt i redan 10 år. Nu tyckte de att jag skulle exponeras för de övergreppen jag hade varit med om som barn.

Nu skulle jag för första gången efter 10 år inom psykiatrin få hjälp med mina trauman genom att i detalj återge dem. Jag gick sönder, varje gång. Jag led, jag grät och jag började stänga av i mitt psyke o dissocierade kraftfullt. Jag återupplevde det man hade gjort mot mig, jag kunde inte stänga av den inre filmen som spelades upp i mitt huvud.

Denna inläggning på PIVA mådde jag så dåligt att jag bara ville få slut på den där filmen. Man hade redan tagit allt ifrån mig i mitt rum. Jag hade bara en madrass på golvet, ingen säng, inga lakan, inget örngott, bara täcke och kudde. Men jag satt o började dunka bakhuvudet mot väggen, hårdare o hårdare. Jag orkade inte känna mer. Jag ombads att sluta, jag kunde inte. Jag hade så ont inombords som om jag var i tusentals bitar. Jag började mer o mer uppleva att jag var i dåtid och blev rädd, förtvivlad hade flashbacks.
Personalen gav mig en lugnande spruta mot min vilja utan effekt. Jag trodde jag var i fara, började vifta med armarna. Efter en stund tog flera skötare tag i mina armar. Jag gjorde motstånd, jag skrek av panik. De tog tag i mig, jag kastade mig på golvet o de släpade mig ut ur rummet, genom korridoren till bältesrummet. Jag såg minnen av övergrepp framför mig, samma panik. Överläkaren som ordinerade bältesfixeringen skrev i journalen:

”Bedömer att pat är psykotisk, återupplever barndomsminnen och är inne i att
bli våldtagen samt ser personer från förr som våldtog henne.”

Väl medveten om vad jag återupplevde valde man att slita upp mig på britsen. Ju mer motstånd jag gjorde, ju mer tog man i. Till slut med flertal manliga skötares hjälp låg jag där på rygg, fastspänd på handleder, vristerna o midjan. Jag trodde jag skulle bli våldtagen. Man drog ner mina byxor och injicerade ännu en spruta, antipsykotiska läkemedlet Haldol.

Efter 1 och en halv timme släpptes jag upp. Inte riktigt klar med vad som hade hänt. Jag var bruten. Så bruten. Så rädd. Jag bältades dagligen under några veckors tid. Jag fick dock förklaringen att jag inte var psykotisk o att jag hade fått Haldol var inte bra för jag fick fruktansvärda biverkningar. Läkaren förklarade att jag var inne i dissociationer, ett försvar mot svåra barndomsminnen.

Det kan vara svårt att relatera till det här kanske. Men tänk dig så här, ett ex de flesta kan sätta sig in i…
Du har precis förlorat någon i döden, ett barn, en partner, en förälder som du älskar mer än dig själv. Du är förkrossad, förtvivlad. Du sörjer o inget kan göra att smärtan känns mindre. Du orkar inte gråta mer, du saknar personen så hemskt mycket. Allt känns tungt, livet, framtiden utan denna du älskat. Det blir tomt.

Föreställ dig att i den stunden, när du är på den lägsta punkten i ditt liv, att flera personer kommer, tar tag i dig med våld, släpar dig ut ur ditt sovrum, dra dig över golvet. Inget du säger spelar någon roll. Du blir fastspänd o du vet inte vad du har gjort för att förtjänar det. Dagen efter känns din sorg, din ledsnad, dina minnen av den du förlorat ännu mer o man ser till att du blir fastbunden i din största sorg…igen. Och ingen lyssnar.

Det krävs inget geni att räkna ut vad du egentligen hade behövt, eller hur? Omtanke, förståelse, att ha någon hos dig som ser dig och din smärta. Någon som lyssnar eller bara håller din hand. Någon som bekräftar att det är naturligt att du känner som du gör, att det är ok att må så dåligt. Någon som lovar att finnas där.

Att ligga fastbunden, utan utväg, utan en förklaring, i fullständig panik, det är inte vård!

Det är så man gör. I vårt land bältas barn! Jag som vuxen kvinna blev traumatiserad av att bli behandlad så. Hur måste detta vara för ett barn som fortfarande formas och som är så utsatt o sårbart?

Det är en fruktansvärd upplevelse att vara så maktlös, att inte kunna röra sig. Man knäckte mig mer än jag redan var. Man gjorde att jag tvingades in i en situation som jag som barn redan hade tvingats in i. Man upprepade det jag så desperat ville få bort ur mitt hjärta o huvud. Utan att ifrågasätta, utan att tveka, gjorde man detta om och om igen…man begick övergrepp och använde våld i lagens namn…

Det fanns aldrig skäl att bälta mig. Det har varit fel varje gång. Det har varit ett övergrepp var gång. Det finns andra sätt. Vårt grannland Island har slopat bältesfixering sedan många år tillbaka. Att bälta är att gå över gränsen, oavsett! Under den tiden jag fått Mind recovery terapi har jag dissocierad men oxå fått vredesutbrott men det räckte att 1 person höll fast mig några minuter samtidigt som jag fick tapping o lugnet infann sig snabbt.

Man måste våga tänka utanför ramarna för att hitta alternativ. Det finns det nämligen. Har själv fått erfara de och kan därför, nu när jag har något att jämföra med, med all säkerhet påstå att alla gånger man bältade just mig, så var alla gånger onödiga!

(bilderna är tagna från Google)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s