Bemötande · psykvård

Det där med psykiatriska diagnoser…

Att få en diagnos, hur viktigt är det? Jag har hört många säga att de känner lättnad när de får en diagnos, att de äntligen kan förstå vad som händer med dem. Jag är av en annan uppfattning.

Innan jag fyllde 19 var jag en fullt frisk, välfungerande ung tjej med hela livet framför sig. Jag hade tagit studenten med toppen betyg, fick 2 stycken stipendier.
Jag hade drömmar, planer, visioner.

Men livet kom emellan. Efter mitt första självmordsförsök som 19 åring fick jag i min första journal inom psykiatrin diagnosen emotionell instabil personlighetsstörning och att jag var bipolär. Det gjordes ingen utredning någonsin. Man bara ansåg att jag hade det. Vissa symtom tyckte man stämde överens med mig. Jag fick en svår depression, mina första upplevelser av vad ångest var. Man medicinerade mig direkt, antidepressiva och stämningsstabiliserande läkemedel såsom Litium.

Jag minns hur jag på en permission jag fick i slutet av min första inläggning på psyk tog mig till biblioteket och läste om mina diagnoser, ord jag aldrig hade talats om innan. Borderline. Bipolär sjukdom. Jag fick inte ihop det med den person jag var. Jag förstod inte riktigt varför man ansåg mig ha borderline. Men jag litade på den vita rocken.

Åren gick och dessa 2 huvuddiagnoser följde med i varje ny journalanteckning utan att någon någonsin ifrågasätte dem. Och allt eftersom jag mådde allt sämre av att sitta inlåst blev mina diagnoser bara fler. Från noll psykisk ohälsa till att jag satt inlåst med hur många diagnoser som helst. Utan psykolog test, ingen utredning, inga frågeformulär, inga undersökningar.
Man bara antog, eftersom det verkade stämma in på mitt mående enligt överläkarna. Och den ena överläkaren ifrågasätter inte förra läkaren och bara fortsätter att fylla i samma diagnoser i journalen vid nästa sjukhusbesök. Till slut var jag mina diagnoser. Jag hade förlorat mig själv i allt det de sade att jag var, allt som var fel på mig, alla problem. Jag identifierade mig med mina mångfaldiga diagnoser. Det var det jag kom att bli.

Det tog 15 ! år innan jag faktiskt genomgick min första utredning! 2015 var det aktuellt att jag skulle gå i gruppterapi och den psykologen utredde om jag hade borderline.
Jag uppfyllde 3 av 9 kriterier och hon skrev tydligt i min journal att jag inte uppfyllde kriterier för varken borderline eller bipolär. Ändå fortsatte man efter denna utredning skriva borderline som huvuddiagnos och min så svåra ptsd som endast bidiagnos fastän alla vid det laget visste att det var mina trauman som ställde till det för mig.
Att jag inte var bipolär hade nån under tiden fattat efter ca 10 år och man slutade skriva den diagnos i mina papper. Men fram till sommaren förra året 2017, dvs 18 år efter att man godtyckligt satte diagnosen första gg skrev man fortfarande att jag hade borderline eller emotional instabil personlighetsstörning som det heter trots psykologens tydliga utredning.

Jag har aldrig varit sjuk. Jag har haft en normal reaktion på onormala omständigheter pga saker som hänt mig tidigare i livet. Mina reaktioner var normala, inte sjuka. Men läkare inom psykiatrin pratar diagnoser, sjukdomar, mediciner, åtgärder. Man pratar inte om varför, vad har föranlett detta. Men svaret ligger i just varför. Så länge man inte ställer sig frågan om varför man beter sig eller är på ett visst, så länge kommer man bara lindra symtom, tala som om något fattas en, att man fungerar på fel sätt, dessutom på ett sätt som inte accepteras och behöver bestraffas.

Så nej. Med facit i handen så har det där med diagnoser aldrig hjälpt mig. Det har tvärtom gjort att jag till slut förlorade mig själv och trodde att allt var fel på mig. Med så många diagnoser måste man ju vara riktigt svårt psykiskt sjuk. Och hur roligt är det att tro det om sig själv? Istället för att säga så här: med tanke på det du har varit med om så reagerar du som vem som helst hade gjort i din situation. Med tanke på vad du upplevt och du reagerar så här, så visar det egentligen att ditt psyke fungerar som det ska, att mitt psyke har använt de strategier jag kände till för att lindra smärta (självskadebeteende), att hjärnan som strategi har försvarat sig mot för svåra minnen (genom dissociativa störningar), att mina svängningar har en naturlig förklaring (eftersom jag jämnt blev triggad).

Allt jag gjort hade en anledning, en orsak, men man valde att se på vad som är fel på en istället, vill medicinera bort symtom.

Idag, 2 år efter traumabehandling enligt Mind recovery terapi, har jag inga symtom kvar av några diagnoser. Allt visade sig i slutändan vara konsekvenser av trauma, inget annat.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s