Bemötande · Mind recovery terapi · psykvård · Självskadebeteende · Tvångsåtgärder

Våld, hot och straff mot självskadebeteende

Att skada sig själv. Jag tänker inte i detta inlägg gå in närmare på alla varför mer än att jag bl.a. ville dämpa inre smärta, ångest och inte kunde hantera mina känslor och minnen.
Det börjar med det lilla och kan lätt eskalera till allt värre sätt tills det till slut inte finns många spärrar kvar. Man slutar bry sig om sig själv, om sin kropp, om konsekvenser.

Problemet inom psykiatrin som jag stött på oavsett vilken avdelning, vilken läkare eller vilka slag av självskador det rörde sig om var den oförståelsen och en väldigt dömande inställning. Jag förstår att andra kan känna frustration, inte vet vad de ska göra, när ingenting hjälper. Men ger det en rätt att använda desperata åtgärder såsom våld, hot och straff?

Man måste komma ihåg att en person som skadar sig redan lider. Jag brottades från morgon till kväll av en tomhet inom mig som är svår att förklara, en känsla av att vara i ett svart hål, känslor av enorm ensamhet, extremt mycket ledsenhet och ilska. Det är plågsamt. Det gör ont speciellt när det inte tar slut. Då tillkommer en gigantisk känsla av hopplöshet och att känna sig värdelös. Det är många tunga känslor att bära på dagligen. Plussa på svåra depressioner, en outhärdlig ångest och flashbacks.
Trots detta så har man bemött mitt lidande med så mycket våld, hot och straff. Hur då?

När jag skadat mig har personal sagt sårande ord och läkare har hotat med åtgärder som jag alltid upplevt som ett straff.
På en avdelning hotade man ofta med att jag skulle hamna på PIVA om jag gjorde det en gång till.
”Om du inte kan låta bli så…” och det slutade med att jag efter en självskada tvångsförflyttades till PIVA för att ”när jag hade lugnat ner mig” fick komma tillbaka till avdelningen. PIVA kändes alltid som ett straff, där fanns bältessängen, de sjukaste patienterna, strikta regler, ingen mobiltelefon (idag får man ha en mobil, men några år tillbaka var det inte tillåtet), inga privata kläder, och miljön är hemsk.

Andra hot var att ”om du gör det igen så får vi ta bort det”…under vissa inläggningar som varade i många månader i streck hade jag långa listor med restriktioner. Till slut fick jag inte ens läsa tidningen mer. Listan blev bara längre som om det skulle hjälpa mig att må bättre att fler och fler saker togs ifrån mig. Och när jag klagade över det fick jag höra att jag själv hade satt mig i den situationen. Det spädde på min känsla av att vara värdelös ännu mer.

Man drog in min utgång efter en ny skada. Jag förbjöds att gå ut, få frisk luft, få dagsljus i veckor eller månader i streck. Som om någonting skulle bli bättre av att bara sitta inlåst på en avdelning. Vem mår bra av noll aktivitet, ingen motion, ingen frisk luft, inget dagsljus, inget utbyte? Hur skulle det hjälpa mig att må bättre? Och det är standard, det är så här man gör i regel.

När jag höll på att skada mig och inte kunde sluta hände det ofta att man brottade ner mig. 3 vuxna skötare, oftast manliga, brottade ner mig så jag låg på magen med ett knä i ryggen och frågan ”ska du lugna ner dig nu?” Vem mår bättre av en sådan behandling? Varje gång man ingrep fysiskt påminde det mig om övergrepp jag redan hade varit med om som barn. Man triggade mina minnen, man triggade mina känslor och det ledde till att jag bara ville skada mig ännu mer. Alla deras sätt att handskas med mitt självskadebeteende gjorde det ännu värre.

Till slut blev det en maktkamp, jag mot de, som en katt- och råttlek. De eldade på min ilska. År efter år gjorde man samma sak och jag blev självfallet inte bättre. Istället för att se min smärta och mitt lidande som låg till grund för mitt beteende.

En del skötare såg mig och min smärta, men till större del skuldbelägger man istället. Hårda ord som ”jag har valt det” ”kan du inte bara sluta” ”du blir ful av det” ”andra kan sluta varför kan inte du?” ”alla har vi problem”, ”om du inte äter det här kommer du bli så smal att Peter inte vill ha dig” ”det är inte snyggt att vara så smal” som om jag ville ha det så, som om jag tyckte det var roligt att leva mitt liv bakom stängda dörrar mot min vilja.

Många förstod inte heller att jag för länge sedan hade passerat det stadiet där samtal kunde hjälpa. Ofta fick jag höra efter en ny skada ”varför kom du inte till oss innan när du mådde dåligt och pratade med oss?” Därför att jag mådde konstant dåligt och att prata hjälpte inte mer. I samma stund som jag avslutade ett samtal kom alla känslor tillbaka.
Jag behövde behandling som tog tag i orsaken till min smärta, inte varken våld, hot, tvångsåtgärder och straff. Men det är så man ”vårdar” och sen blir man inte klok på varför man inte mår bättre…

Under min nuvarande behandling har jag velat skada mig så många gånger. Men istället för att lägga skulden på mig, döma mig, straffa, hota och ta ifrån mig privilegier (bara själva grejen att ha privilegier inom vården är ju helt uppåt väggen) så förklarar min terapeut varför jag vill skada mig, var känslan kommer ifrån och behandlar ner känslorna på plats så att känslan av att vilja skada sig försvinner. Och det hjälper varje gång tills jag nu är helt fri från att vilja skada mig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s