psykvård

Att bli hospitaliserad

De flesta åren mellan 2005-2015 var jag mer på psyk än hemma. Åren innan dess mådde jag redan mycket dåligt, gick i bildterapi men skötte det mestadels via öppenvården med bara några få inläggningar.
Men från 05′ hade mitt hem slutat att kännas som mitt hem, där var jag bara på besök. Psyk var mitt hem, mitt liv. Under de flesta inläggningarna hade min utgång dragits in och jag fick inte gå ut. Hade jag tur fick några timmars permission i sällskap av Peter. Först i slutet av min vistelse och när utskrivningen närmade sig, efter flera månader, fick jag nattpermissioner.

Under tiden jag var inlagd, mestadels på tvångsvård, så tappade jag allt mer vanliga rutiner och enkla vardagssysslor föll i glömska. Jag var upptagen med att överleva, att skada mig i största möjliga mån. Min dag bestod av att ta mina mediciner, teckna, lära mig TV reklam utantill, gå upp o ner i korridoren, titta ut genom fönstret med gallret på, spela kort o lösa korsord. Flera år tillbaka hade man ingen mobil med touchscreen, spel, YouTube eller sociala medier som man kunde fördriva tiden med. Jag fick aldrig ha hörlurar o kunde inte lyssna på musik ens. Höjdpunkten var besökstider när Peter kom varje dag och gjorde min dag lite ljusare för en stund
Det värsta var tiden på PIVA för de hade bara besökstid 2 timmar på kvällen.

Jag glömde bort hur det var att leva ett normalt liv. Jag behövde inte tvätta, laga mat, handla, planera inköp, betala räkningar. Jag var van vid att höra överfallslarmet, ett ständigt sorl av andras röster, nycklar, telefoner. Det var aldrig tyst. Jag var alltid tvungen att dela rum med främmande människor, oavsett vad jag tyckte. Jag hade Region Skåne kläder, sov under Region Skåne täcke o väcktes av personal klädda i Region Skånes arbetskläder. De gjorde allt åt mig. Jag behövde inte tänka själv längre  inte välja något före nåt annat, inte fatta beslut eller hinna med saker. Allt var en dvala.

Att inte ha någonting att göra, inte kunna gå ut, att aldrig kunna dra sig tillbaka o vara för sig själv en stund. Att ständigt vara övervakad med vakande personal dygnet runt vid sin sida månader i streck…Allt detta gjorde att det blev väldigt svårt efter jag skrevs ut. Hemma visste jag inte längre vad jag skulle göra och allting kändes övermäktigt. Minsta sak stressade mig. Att plötsligt vara ensam hemma efter flera månaders vak var så ovant att det var skrämmande.

Jag hade ingen koll mer på normala saker i en vardag. Och efter några veckor hemma då jag äntligen börjat med enkla saker som att laga lite mat, planera inköp eller sköta tvätten, så var dags igen att läggas in på nytt och allt jag precis försökte komma igång med försvann igen.

Det kändes ofta som om jag tillhörde inventarierna på avdelningen. Jag var en del av andras arbetsdagar. Jag var en diagnos, jag var problem, jag var ”tung”, ”svår” och ”krävande”. Men hur mycket jag än hatade att vara där, kändes det som hemma sorgligt nog.

Att gå runt sådär mållös, utan aktivetet, utan utbyte, utan vänner…det mår ingen bra av. Vi behöver ha något att göra, känna oss kompetenta. Psyk fick känna mig så värdelös, att jag inte var bra på något längre, att jag inte fyllde någon funktion o var överflödig. Jag kände mig så förlorad där, så ensam trots att jag hade personal dygnet runt hos mig.

Jag hade inget självförtroende mer. När jag väl skrevs ut kändes det som om jag var på en annan planet, ingen hjälpte mig någonsin med den övergången. Nu hade jag tur som hade Peter vid min sida. Men jag vet många som oxå var så hospitaliserade utan någon som kunde hjälpa en att komma hem igen o komma in i rutiner. Det finns liksom ingen som tänker på hur svårt det faktiskt är att komma hem efter många månader inlåst. Man är så passiv och jag blev också fråntagen allt ansvar genom tvångsåtgärder och det tog jag med mig hem efter utskrivningen. Ingen förbereder dig på de rutiner som för andra är självklara men en gigantisk utmaning. Alla brukade tro att det var skönt att komma hem igen utan att inse att jag vid det laget var mer hemma på psyk och att mitt hem kändes främmande med en skrämmande vardag

Ingen förstod att det inte var så enkelt att bara bli utskriven efter månader inne. Och sen så blev de förvånade att man inte klarade av språnget och mådde så dåligt hemma efter kort tid. Jag hann aldrig landa hemma förrän jag åkte in igen. Att ha en timme på öppenvården hos en sjuksköterska hjälpte liksom inte efter månader av slutenvård. Glappet var för stort, steget för stort och kontrasten extrem.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s