Bemötande · psykvård

Att inte bli trodd

Det värsta är när man är i ett väldigt utsatt läge, beroende av att få hjälp, men man blir inte trodd. Jag har blivit ifrågesatt av överläkare så många gånger så det går inte att räkna mer. Gång på gång fick min man bekräfta det jag hade sagt för att bli trodd och även då valde man att ignorera fakta. Det var lättare att inte tro mig än att behöva ta sig an de tunga och svåra problemen jag brottades med.

Jag har fått höra av överläkare att jag ska sluta låtsas ha ångest (det står så t.o.m. i journalen) när jag hade svåra flashbacks av övergrepp, återupplevde de och därav skakade i hela kroppen. När jag i den stunden bad om hjälp, bad om extra medicin, kom jourläkaren, tittade på mig och nästan befallde mig att sluta skaka för att visa att jag har ångest och att jag inte borde vara inlagd överhuvudtaget.
Jag fick ingen extra medicin och var tvungen att fortsätta uppleva den paniken jag kände.

Jag har haft svåra dissociativa störningar i många år och det har blivit ifrågesatt om och om igen. Man har anklagat mig att fejka, att vilja ha uppmärksamhet, att manipulera min omgivning. Jag har mött en enorm okunskap när det gäller dissociativa störningar som hör till komplex ptsd. Överläkare har inte förstått vad det rörde sig om när jag gled in i tillstånd då jag bara låg apatisk i sängen, oförmögen att röra mig, reagera på tilltal eller smärta. Man saknade grundläggande kunskaper om dessa tunga försvarsmekanismer och avfärdade de som ”att låtsas” istället för att se den så tydliga kopplingen till min bakgrund.

Jag har blivit utskriven mitt i dissociativa tillstånd. Jag har blivit kallad oförskämd och manipulativ, tidskrävande och sjuk efter uppmärksamhet under tiden mitt psyke brottades med minnen av övergrepp, när mitt psyke egentligen bara använde en skyddsmekanism för att orka med.

2015 var jag inlagd enligt lpt. Jag hade svåra dissociativa störningar i form av funktionella kramper dvs min kropp fick kramptillstånd som liknar epilepsi fast utan en fysisk anledning utan det var psykosomatiskt och man var medveten om orsaken. Man ville testa om dessa kramper skulle upphöra utan medicin, utan kramplösande och muskelavslappnande injektion, vilket var det enda som fick kramperna att sluta. Jag krampade 3-4gg per dygn och hade fruktansvärda smärtor i hela kroppen av dessa enorma anspänningar. Mina vitala värden, blodtryck, puls och syresättning, var kritiska. Vid flera tillfällen slutade jag andas och man fick göra HLR, så svåra var dessa kramper.

Men en ny överläkare gjorde bedömningen att inte ge mig medicin för att se om kramperna skulle klinga av självmant. Hon trodde att jag fejkade. Vid flera tillfällen lät de mig krampa mer än en timme. Vid ett tillfälle var personal upprörda för läkaren vägrade ge mig medicin och jag krampade i nästan 2 timmar, kissade på mig under tiden. När det äntligen var över och jag kom till mig, låg jag helt genomsvettig, nerkissad i min säng där mitt vak har stått och tittat på hur varje muskel i min kropp vred sig, hur jag hade svårt att andas och grät av smärtor.

Jag kunde inte förstå hur man kunde göra så mot mig. Vad hade jag gjort för att förtjäna att inte bli trodd? Ingen vettig människa skulle kunna krampa med flit sådär. Jag kunde knappt gå efteråt, varje muskel enda upp till käkarna värkte. Jag ringde till min man och han kom till avdelningen med detsamma. Jag var på lpt och fick inte lämna avdelningen. Jag bara grät när han kom, hade precis bytt om till torra kläder efter att ha legat i mitt eget kiss. Han släpptes in trots att besökstiden var över, viskade mig något i örat och jag nickade. Vi låtsades om att jag skulle följa med honom till ytterdörren för att säga hejdå. När personalen låste upp dörren för att släppa ut honom, puttade han till personalen åt sidan och jag smet ut och vi sprang därifrån.

Peter kunde inte lämna mig kvar på denna avdelning. Läkaren hade systematiskt brutit ner mig, inte trott på mig och det tillstånd jag var i och satt mig i en både ovärdig och farlig situation som var rena maktmissbruk. Så han tog mig därifrån trots att jag kunde ha blivit lyst av polisen pga att jag var på tvångsvård  Men det var vanvård jag fick.

Chefsöverläkaren blev inkopplad och hon bad om ursäkt för det jag hade fått gå igenom. Händelsen anmäldes till IVO men det enda beslutet jag fick var att detta inte var ok i korta ordalag.

Det finns så många fler tillfällen då man inte trodde på mig. Många gånger talade jag om att jag ville ta mitt liv eller skada mig allvarligt innan jag gjorde nåt. Jag bad om hjälp men togs inte på allvar tills jag faktiskt gjorde det.

Att inte bli trodd därför att man har lider av svår psykisk ohälsa och har symtom som kanske inte är så vanliga är väldigt kränkande. Man är i så stort behov av hjälp men blir bemött med hån, löje och felaktiga åtgärder. Det borde vara självklart att tro på sina patienter. Om man inte kan det, var finns tilliten nästa gång man söker hjälp?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s