Bemötande · psykvård

Psykiatrins ljusspridare

Alla mina tidigare inlägg har handlat om alla brister, allt som gått snett, och det finns så mycket mer att berätta om den saken. Men jag vill inte bara påpeka alla fel, hur många de än är, utan jag vill med detta inlägg också berätta om de personerna inom psykiatrin som är ljusspridare och förmedlar hopp. För hur illa det än är inom psykiatrin så finns det människor, eldsjälar, som uppriktigt vill finnas där för en, som lyssnar empatiskt och möter en med respekt. Dessa är värda allt beröm och en del av de jag mött under min långa resa kommer alltid ha en plats i mitt hjärta, ni som läser detta vet vilka ni är.

Vad utmärker en bra skötare eller sjuksköterska inom slutenvården? Vad har jag upplevt som positivt och stöttande när jag mått som sämst? Vad är det som gör att man känner förtroende för vissa?

För det första så har det funnits skötare i huset som jobbat i många år. Vissa av de lärde jag känna redan år 2000, när jag kom i kontakt med psykiatrin för första gången. En del av dessa har följt mig genom alla år, sett min utveckling, problemen men också tagit del av mina glädjeämnen. De har sett allt mörker, all sorg men också min oändliga inre styrka att alltid resa mig igen. Under årens lopp har jag knutit an till vissa eftersom de såg mig som människa, inte mina diagnoser, beteenden och problemen, det som läkarna till största del fokuserar på tyvärr. De som alltid mött mig med respekt är de som lyssnade på min historia, som var medvetna om min bakgrund och de trauman jag varit med om. De såg den lilla, rädda och så trasiga flickan inom mig. De såg alla varför till mina destruktiva beteende och kunde möta mig i det. De kände medkänsla och ville förstå min smärta. Även om ingen annan någonsin kan förstå det man själv känner så märker man på andra om de har en önskan att förstå och det är guld värt.

Jag har alltid respekterat de som framfört mina önskemål till läkarna och som faktiskt har kämpat för att mina önskemål ska respekteras, speciellt när jag varit på tvångsvård. De största felen har begåtts av läkarna. Deras bedömningar, ordinationerna, medicinering och respektlösa bemötande har drabbat mig hårt och tyvärr måste ju sjuksköterskor och skötare rätta sig efter det som blir ordinerat. Men det har funnits personal som kämpat för mig så att jag fick längre permissioner, inte blivit utskriven för tidigt, kommit till den avdelning jag kände mig mest trygg på.

När jag varit i upplösningstillstånd och larmet gick fanns det de som visste hur jag önskade bli bemött. De kunde se till att ett fysiskt ingripande inte blev av när de avbröt sina kollegor i att börja hålla fast mig. De sade högt och tydligt att de kände mig väl och visste hur de skulle hantera mig och tog över i den stunden så att jag slapp bli nerbrottad igen.

Det fanns personal som visste vad som var viktigt för mig i mitt liv eftersom de hade lyssnat aktivt i våra samtal och därför var de i krissituationer beredda att både motivera och hjälpa mig med den kunskap de hade fått av mig. De visste också av mina samtal vad som triggade mig och min PTSD och kunde se på mig när något var på väg att balla ur för att avstyra det i tid. Att kunna möta patienten där de befinner sig utan att döma deras beteende har jag tyckt var viktigt. Att inte skuldbelägga, fälla tanklösa kommentarer och tro sig veta hur jag känner. Att lyssna och vara villig att lära sig av patienterna istället för att tro man vet allt redan, det är en bra utgångspunkt.

Tyvärr jobbar det också många stolpskott inom psykiatrin som inte borde jobba med människor, precis som på många andra arbetsplatser. Men det finns också de som gör att vardagen på avdelningen blir lite ljusare, som vet hur viktigt det är att också kunna skratta, ha humor och vara lite ”galna” själva, så att allt inte bara handlar om den inre smärtan. De som väljer att sitta med patienterna istället för att sitta på fikarummet eller expeditionen. De som tar sig tid att spela kort med dig, lägga pussel, lösa korsord eller bara lyssnar när allt känns svart. De som önskar att du mår bättre, inte bara av mediciner utan av att möta en i sin sorg. De som kan ge beröm när man faktiskt försökt ge sitt bästa men ändå inte lyckats. De som ser de pyttesmå framstegen och kan ingjuta hopp. De som kan göra undantag och vara flexibla allt eftersom det situationen kräver istället för vara stelbenta och fyrkantiga. De är få men guld värda!

Det mest rörande som jag varit med om var när jag 2015 var på tvångsvård. Jag hade svåra kramper till följd av dissociativa störningar. Överläkaren var på krigsstig med mig. Vi tålde inte varandra men jag var på lpt och hon utnyttjade det. Hon ordinerade en spruta Haldol (antipsykotiskt, fast jag aldrig haft psykos) mot mina kramper istället för Stecolid som alla andra läkare hade gett mig tidigare. Jag har fått Haldol en gång innan när jag blev bältad och fick fruktansvärda biverkningar och ville aldrig mer ha det i mig. Jag talade om för läkaren att jag skulle uppfatta det som ett övergrepp om hon ordinerade Haldol mot min vilja när det fanns andra alternativ. Både sjuksköterskan och skötarna kände till min bakgrund och förstod att det skulle vara oerhört kränkande att ge mig denna spruta i en stund då jag krampar och inte kan varken värja mig eller säga nej. Men läkaren lyssnade inte på mig. Jag var livrädd. Nån dag senare fick jag svåra kramper igen. Läkaren var på väg hem, på väg ut från avdelningen och sa i förbifarten till personalen att ge mig Haldol sprutan under tiden jag låg och hade svåra kramper som likande epilepsi anfall.
Skötaren som också var min kontaktperson och hade haft många samtal med mig i flera månader sade högt och tydligt att han inte ville närvara och vara delaktig i att begå detta övergrepp och han lämnade mitt rum. Kort efter sade sjuksköterskan detsamma. Ingen annan sköterska fanns på avdelningen den kvällen så ingen kunde ge mig sprutan. De ringde jouren och förklarade att de arbetsvägrade eftersom det skulle vara att begå ett övergrepp. Chefsläkaren kom till slut till avdelningen och ordinerade den medicin jag brukade få istället. När jag slutade krampa och förstod att de hade riskerat sina jobb för min skull så grät jag. Jag var så tacksam över att de stod upp för det som var rätt att göra. De var mina hjältar men tyvärr blev sjuksköterskan prickad. Det är sådana människor som är ljusspridare. De som vågar säga till när det är på plats, de som har civilkurage och säger stop när något oetiskt händer på deras arbetstid. Tyvärr finns det inte många av de, men ni som finns, ni är mycket uppskattade och gör ett fantastiskt arbete i en miljö som bara är ohållbar att vårda människor i!

Sluta aldrig att se människan bakom diagnoserna som läkarna sätter och som gör att man sätter folk i fack, generaliserar och kategoriserar. Ha alltid i åtanke vad patienten varit med om i sin uppväxt eftersom det där läggs grunden till ett framtida dåliga mående. Ignorera inte trauman som skett. Lyssna och lär av de du jobbar med och möt de där de är. Alla är värda att mötas med respekt, oavsett hur man beter sig för ingen beter sig på ett sätt utan anledning. Ställ dig alltid frågan varför utan att döma på förhand…

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s