Bemötande · psykvård

Psykiatrisk vård skapar uppgivenhet

När man mått dåligt under så många år och man inte ser en öppning då är det svårt att vara motiverad till fortsatt vård. När man dessutom inte blir trodd, inte blir bemött med respekt, inte blir lyssnad på längre, då är det inte konstigt att en enorm uppgivenhet greppar tag om en och man i mångt och mycket inte bryr sig längre.

Hur ofta gav jag inte svaret att jag inte brydde mig längre. Hur ofta sade jag inte att det kvittade. Tvångsåtgärder gjorde att jag inte hade många valmöjligheter. Jag tog det jag fick för det var inte ens lönt att tjafsa emot längre. Det fanns liksom ingen poäng i saker mer när jag ändå inte fick bestämma mycket, när beslut fattades över mitt huvud, när jag inte blev tillfrågad mer utan jag ibland bara råkade få reda på om olika saker som hade bestämts eller ändrats utan att någon sagt något. Då kvittar det mesta till slut.

Det är inte lätt att förbli motiverad, att kämpa. Kämpa för vad när man inte ser nåt slut på det dåliga mående? När läkare efter läkare i mer än 15 år gör samma bedömning att man har en allvarlig psykisk störning, att man är så svårbehandlad, inte har någon möjlighet att rehabiliteras och när man säger igen och igen att man har valt att ha det såhär…då tror man på det till slut. Man vill ge upp för flertalet har redan gjort det.

När jag efter bara kort tid fick höra av min kurator på öppenvården att vi inte kommer mycket längre och hon redan hade gett upp, hur skulle jag känna mig då? När jag fick reda på att avdelningen inte ville ha kvar mig utan ville skicka mig till rättspsyk i Växjö, vad signalerade det till mig? Inte var det hopp ialla fall. Nej, de förmedlade själva uppgivenhet, hopplöshet och frustration. Det kände jag av.

När man talar om att man inte accepterar ett självskadebeteende på avdelningen men man själv vet att man inte är i stånd att låta bli, vad ska man känna då? Att det som förväntas av en är omöjligt att klara av. Man ger upp när målet inte är i närheten av att vara realistiskt. När man vid inskrivningen på psyk akut måste skriva på kontrakt om att inte skada sig på avdelningen samtidigt som man vet att man inte kommer kunna hålla sig till det, då har man redan gett upp innan man ens blev inskriven.

När man fick mig att tro att jag inte ville bli frisk skapade man bara ett tankefält där jag ju inte behövde anstränga mig mer. Andra hade redan bestämt åt mig hur det låg till. När man sade att Peter inte kommer vilja ha mig mer när jag matvägrade, då blev jag så ledsen att jag lika gärna kunde dö.

Genom fel och tanklöst bemötande, hårda ord, osanningar och ingen tilltro till min förmåga och inre styrka så skapade man jämnt en miljö där det var närmast till hands att ge upp, vilket jag oxå gjorde genom ständiga självmordsförsök. Jag kunde göra flera försök i veckan under tiden jag var inlagd. Man skapade inte någon anda av hopp utan istället av likgiltighet och uppgivenhet. Och där skulle jag må bättre. Hur? Tala om för en människa tillräckligt många gånger att hon inte kan, då kommer hon inte kunna eller ens försöka heller.

Don’t ever break someones spirit!

Som tur är hade jag alltid en man vid min sida som aldrig gav upp om mig, som aldrig var hopplös i sin attityd och som alltid valde att se det lilla ljuset som fanns oavsett hur litet det var. Han byggde alltid upp, påminde om det positiva, fick mig att gripa efter halmstrån och hitta den glöden jag hade kvar inom mig…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s