Paradoxala åtgärder inom psykiatrin

Efter att jag hade varit inom psykiatrin i flera år så hade jag upplevt många motsägelsefulla bedömningar. Men det mest paradoxala var när överläkarna inte var överens om huruvida jag var en fara för mig själv eller inte trots att jag precis hade gjort en allvarlig självskada. När jag läser mina journaler så genomsyras de av desperata försök av mig att få hjälp och av läkarnas desperata åtgärder som avslöjade att de inte längre visste vad de skulle göra med mig.

2008 och framåt, när jag var som djupast inne i mitt självskadebeteende så allvarligt att de hade kunnat vara dödliga, började vissa överläkare endast lägga in mig på psyk under en förutsättning. Jag skadade mig dagligen, riskerade livet och det var som ett svårt missbruk. Jag kunde inte sluta. Hade jag slutat hade jag känt en så enorm inre smärta, tomhet, sorg och ensamhet att jag antagligen hade tagit livet av mig. Jag skadade mig, inte för att dö utan för att överleva. Det var mitt enda sätt att stå ut.

Men läkarna ville inte förstå.
De kände till min bakgrund, att jag hade komplex ptsd, de visste att jag skadade mig dagligen men ändå begärde de det omöjliga och hotade med att neka mig vård. De var väl medvetna om att jag kunde dö vid nästa självskada. Journalanteckningar visar tydligt att det handlade om liv och död. Men eftersom de enligt de själva hade testat alla möjliga mediciner och inget verkade funka så tog man till andra metoder.

Efter att jag hade skadat mig allvarligt och kom in med antingen polis eller ambulans transport kom jag till psyk akut. Där skrevs jag in för mitt allvariga självskadebeteende, depression och ångest. Men jag var tvungen att skriva på ett kontrakt. Jag skulle skriva på att jag skulle bli utskriven med detsamma om jag skadade mig på avdelningen. Jag hade inget val. Jag sökte hjälp och det fanns ingen annanstans att gå.

Jag försökte att inte skada mig. Jag var livrädd, förtvivlad och kluven. Jag visste att om jag skrevs ut så kunde det leda till döden samtidigt som jag avskydde att vara inlåst igen. Det fanns inget annat alternativ och jag ansträngde mig att inte skada mig.  Men det gick inte. Jag klarade inte det. Min inre smärta, flashbacks och fruktansvärda minnen hemsökt mig timme efter timme. Jag orkade inte stå ut med det.

Kort efter jag skadade mig skrevs jag ut. Jag fick inte stanna kvar på avdelningen. Jag blev hemskickad. Uppgiven och med en känsla att ingen kunde och ville hjälpa mig genomförde jag en ny allvarlig självskada och hamnade på medicin akuten. Det hände mer än en gång.

Läkarna förstod inte. De som borde vetat bäst och hjälpa mig nekade mig vård när jag behövde det som mest. De skrev in mig för ett problem men skrev ut mig för samma. De insåg inte att om en person är villig och riskerar att dö för att slippa känna, då kvittar det vad man skriver på ett papper. Allt kvittar i den stunden. Att begära av mig att bara sluta skada mig var ett orimligt krav som utsatte mig för livsfara.

Att hota någon som skadar sig så svårt med åtgärder har aldrig fungerat. Om man inte förstår varför någon skadar sig, kan man inte hjälpa heller. Man ignorerade alla mina varför så många år. Det var förnedrande att skriva under dessa ”självskadekontrakt” på psyk eftersom jag redan visste att jag inte skulle klara av att hålla mig till det.

Sådana kontrakt används ofta inom dbt (dialektisk beteende terapi) och där hjälpte de mig ofta. Men där är man i ett annat läge. Man har en fungerande relation med terapeut, man blir erbjuden stöd och man blir inte lämnad i sticket om man misslyckas. Kontrakt i terapi kunde vara en morot för mig att kämpa till det yttersta att orka lite till. Men att göra ett sådant kontrakt på psyk, när man sökte hjälp och var som mest nerkörd i botten, då var det bara kränkande och det satte mitt liv på spel om och om igen! Det var ingen vård  det var ett straff för ett beteende jag använde för att orka leva!