Peter och jag gifte oss 2003. Det var han och jag redan från första början. Men vem visste att vårt liv skulle se ut så som det har gjort?
Vi har nog levt mer ifrån varandra än tillsammans. Jag på psyk eller behandlingshem och han har pendlat mellan jobbet, hemmet och att besöka mig. Varje dag fick vi ta avsked ifrån varandra på nytt när dörren slogs igen till psyk och vi skildes åt.
Under våra snart 16 år som gifta har vi behövt välja varandra om och om igen och kampen har aldrig varit min, utan vår. Men få är medvetna om hur anhöriga kämpar med sina egna känslor, hur de förväntas av sjukvården att ta ett tungt ansvar och att ingen faktiskt tar hänsyn till det de går igenom.
Varje gång som psyk nekade mig en inläggning eller skrev ut mig utan förberedelse så var Peter tvungen att ta över ansvaret för mitt liv. Vi pratar om bokstavligt talat liv o död situation under alla månader om året, år efter år. Mitt mående tog inte semester. Peter visste aldrig om jag skulle överleva nästa intox, slinta från broräcket eller få det samtalet från psyk att jag rymt igen o svävade i livsfara. Han visste inte heller vilket skick jag var i efter att ha blivit bältad igen eller blivit kränkt på andra sätt. Hur många timmar har han inte spelat kort med mig,
 |
| Peter bygger korthus på avdelningen |
försökt få mig att skratta och försökt att göra dagen lite drägligare på besökstider! Alla gånger vi bara suttit tyst på min säng för det fanns inga fler ord som kunde förklara den förtvivlan vi båda kände. Men ändå ingjöt han alltid hopp i mig på något sätt. Att gå i ständig ångest, ja frukta döden på sin fru, och ha det i bakhuvudet dygnet runt utan paus…det är få som vet hur det känns.
Det har hänt att Peter vakat över mig 3 hela dygn i streck. Man bara tog för givet att Peter alltid fanns där.
Vid ett tillfälle blev jag ordinerat vak av läkaren pga ökat suicudrisk, men avdelningen fick inte in extra personal. Då fick Peter sitta vak från eftermiddag till klocka 21.30 på avdelningen, oavlönad, utan rast. Över natten hade de fortfarande inte fått in personal så Peter tog hem mig o vakade hela natten till de dagen därpå hade fått in personal. Jag vet inte ens om det är lagligt att göra så, men man brydde sig inte.
När man tänker på ordet anhörig till svårt sjuk så tar man på ngt sätt för givet att den anhörige alltid är i beredskap, alltid är frisk, orkar allt och ställer upp dygnet runt. Det gjorde Peter oxå för han ville det, men det är ju inte ngt man ska ta för givet! Desto mindre utnyttja.
Hur många gånger har Peter inte fått bråka med läkare, skällt ut personal som betett sig illa och förhindrat att jag hamnat på rättspsyk i Växjö. Hur många gg har han inte letat efter mig ute i ångest att hitta mig död. Och hur många gg har han inte sett hur säkerheten på psyk har brustit och han fick med egna ögon se mig återupplevas, se mig krampa, och sett mig ligga i sängen helt apatisk. Många många dagar har han bara suttit vid min säng och bett om att jag ska orka leva för honom lite till. Många gg har han bara suttit hos mig o väntat på att jag kommer ur mina dissociativa anfall då jag låg apatisk i timmar, okontaktbar. Men han satt tålmodigt tills jag kom till mig igen. Så många gg han fick vädja till mig att äta bara lite grann så att jag skulle få näring i mig och inte svimma. Och allt detta gjorde han. Han offrade sin egen tid, sina krafter, lade sina egna känslor åt sidan för att orka finnas där för mig…och psykiatrin har tagit det för givit. Vid ett enda tillfälle var det en klok skötare som förstod den kamp Peter hade och frågade honom om han behövde prata. En gång på alla år. Annars har kampen varit hans i det tysta.
Det är först nu, de sista månaderna som jag fått hjälp av traumavård genom Tapping somgjort att jag har kunnat släppa rädslan mer o mer, nu när jag inte är i livsfara mer. Det är först nu som han kan gå hemifrån och veta att allt är lugnt, att inget kommer hända mig och att ingen färdig ryggsäck behöver stå i garderoben för en akut inläggning. Snart 16 år har gått och nu kan han pusta ut, slappna av och andas utan oro. Utan honom hade jag inte levt.
Alla ni anhöriga som kämpar sida vid sida med oss, som inte ger upp, som slås för våra rättigheter…ni är vardagshjältar ingen ser men som betyder allt! Ge inte upp! Rätt vad det är så kommer den dagen då även ni kan pusta ut och kan säga som Peter o jag gör nu
”Vi klarade det! Vi överlevde! Nu ska vi börja leva!”
Rösten inifrån 