Ärlig kommunikation tolkas som manipulation

Hur ofta har jag inte hört och läst i mina journaler att jag är manipulativ. Man har bedömt mitt svåra självskadebeteende som att jag vill styra och manipulera min omgivning. Jag har aldrig förstått det då och gör det inte nu heller. Man har i det sammanhanget ofta refererat till min borderline problematik, en stämpel och diagnos man felaktigt gett mig i 15 år.

Jag är väldigt ärlig. När jag under alla mina år har kommunicerat med mina terapeuter, läkare eller annan personal inom psykiatrin så har jag berättat precis det jag kände och tänkte. När jag talade om att jag ville skada mig så var det inte för att, som de tolkat, hota eller manipulera. Jag sade hur jag mådde, jag svarade på deras frågor men dömdes vara manipulativ och man tog det ofta inte på allvar. När jag sedan skadade mig sade de att jag bara vill hämnas, att jag ville tvinga min omgivning att ta hand om mig, att jag tjänade på att skada mig för att tvinga min omgivning att ge mig uppmärksamhet.

När man tror det, då har man verkligen inte förstått vad självskadebeteende är, vad det bottnar i, hur man bör behandla och bemöta det.  Dessutom är det oerhört kränkande att ständigt få höra att man är på ett visst sätt som inte stämmer överens med den person man är. Att ständigt bli stämplad att vara manipulativ, hotande och styrande när allt man önskar är att vara ärlig med sitt mående för att få hjälp tar knäcken av en och gör att det inte finns ett fungerande samarbete eller ett förtroende, någit psykiatrisk vård borde ha som grund för all behandling och för allt bemötande.

Ofta låg jag i min sjukhussäng och grät, började tvivla på mig som person för att jag började tro på det alla talade om för mig. Psykiatrins bemötande fick mig att känna så mycket skuld och skam, ett kort psykiatrin är väldigt frikostig med att spela. Det är ju klart en enkel lösning att lägga allt ansvar på patienten när man själv inte längre vet vad man ska göra, vilket i sig bara bekräftar att de inte var i stånd att bedriva lindrande vård.

Det kom till ett skede i min behandling hos en av mina psykologer att jag blev tillsagd att inte mer tala om för hen när jag ville ta livet av mig eller skada mig allvarligt. Jag fick inte mer säga hur jag kände i de mest krisiga lägen eftersom hen såg det som hot och då inte ville gå hem ovetandes om jag skulle genomföra det eller inte. Jag fick skriva på ett kontrakt där jag skulle lova att inte ”suicidhota” fler gånger för hens skull.
Den som var min närmaste hjälpreda kunde inte ta emot mitt mående, min ärliga kommunikation, min vädjan om hjälp när det var som mörkast och jag ville dö.
Så efter det kunde jag inte ringa hen mer och berätta hur jag mådde innerst inne och jag lämnades ensam med mina känslor och tankar, något ingen ska behöva i så svåra stunder. När jag då sökte upp psyk akut fick jag även där höra att jag bara ville bli omhändertagen och hotade. Ingen ville se och möta min smärta.

Så varje gång jag blev kallad manipulativ så var det som att inte lyssna på det jag hade varit med om. Det kändes som om man indirekt sa att det jag hade gått igenom inte var så farligt, att det inte fanns en anledning att må dåligt, att jag inte borde känna så här och vänligen skulle se till och sluta med detta. Med den inställningen är det inte svårt att förstå att jag heller inte fick rätt hjälp.