Har du mött någon som har läkta men ärrade armar/ben som tydligt visar på resultat av självskador? Hur ska man bemöta någon? Ska man låtsas om att inte se det? Ska man fråga? Hur önskar jag som har ärr bli bemött?
För det första kan det vara bra att förstå varför någon exempelvis skurit sig. Det är viktigt att komma ihåg att det inte är ngt man väljer med flit. Det är ett flyktbeteende av en tung anledning. Det är ett sätt att orka med livet. Anledningarna är flera och lite olika från person till person så jag kommer utgå från mig själv men det finns en anledning alla har gemensamt.
Det gör ont i själen, inuti, ofta pga tomhetkänslor och upplevd ensamhet. Det kan finnas trauma med i bilden och känslor av att känna sig misslyckad, hopplöshet och uppgivenhet. Man känner en psykisk smärta som kan vara svår att identifiera eller sätta fingret på.
När jag började självskada mådde jag mycket dåligt. Jag letade desperat efter en pausknapp. Jag behövde ha paus från att känna den där fruktansvärda smärtan inuti. Snabbt märkte jag att rispningar gav en lättnad. Men smärtan fortsatte att öka och jag behövde större lindring och skadandet övergick snabbt till värre incidenter.
När jag hade skadat mig x-antal gånger så var jag fast. Det som funkar slutar man inte med om man inte får andra alternativ. Det blev som ett missbruk och jag hade ett ständigt sug efter att skada mig.
Det gör ont att skada sig. Hur mycket avgör man själv. Det behöver dock motsvara och helst trumfa den smärta du känner inuti. Smärtan på armen ska vara större än din ångest, din ensamhet, dina minnen. Därför ser man att vissa skador är värre än andra eftersom de är beroende av ditt känsloläge i stunden man skadar sig. Men jag tyckte inte om smärtan vilket vissa tror. Jag njöt knappast. Men det var det enda sättet jag visste höll de då ohanterbara känslorna på tryggt avstånd.
Sen har vi det där med uppmärksamhet. Detta är nog den mest feltolkade anledning till varför någon skadar sig. Naturligtvis kan det vara ett skrik på hjälp. Ett sätt att synliggöra sin inre smärta o omvandla den till något konkret som ex ett sår som behöver läggas om. Men att någon bara gör det för att få uppmärksamhet är sällan sant. Jag har ofta skadat mig i smyg, inte berättat, dolt det så gott som möjligt. Det är tyvärr en missuppfattning att tro att någon endast skadar sig för att hamna i centrum. Men även om så skulle vara fallet, så behöver den personen hjälp att bli sedd på annat sätt och är värd att bemötas med respekt.
Inom psykiatrin och övriga vården har jag blivit väldigt osmakligt bemött i detta avseende. Jag har blivit sydd utan bedövning därför att läkare trodde jag ville ha ont. Jag har fått många nedlåtande kommentarer som att jag bara gör mig själv ful, att ingen vill ha mig med ett sånt utseende, att jag lätt kan välja att låta bli etc. SÅ ska man INTE bemöta någon!
Under många år gömde jag mina armar, även på sommaren. Jag skämdes och det ledde till att jag aldrig kunde åka med kompisar till stranden eller kunde umgås obehindrat. Inte ens min familj hade sett ärren förrän flera år senare. Jag fick remiss till hudkliniken och fick 3st laserbehandlingar som gjorde det lite bättre. Därefter vågade jag steg för steg visa upp mig såsom jag var. Jag kunde inte vrida tillbaka klockan. Det som var gjort var gjort. Jag ville inte skämmas mer eftersom jag insåg att det inte var mitt fel.
Jag har blivit öppen med hur saker och ting var. Jag ville inte göra folk generade men måste kunna vara den jag är, med ärr på armar och på själen.
Om någon skulle ställa frågor ang ärren skulle jag inte alls ta illa upp. Jag skulle bli glad över att de frågade o jag skulle försöka förklara. Om någon låtsas om att inte se ärren (vilket är omöjligt) så förstår jag det också. Man kanske inte vet vad man ska säga, känner sig osäker och väljer att inte se det. Det är helt ok. Om någon däremot skulle peka, viska eller komma med kommentarer som tydligt visar förakt eller en dömade inställning, då skulle jag bli mindre glad. Det skulle inte bara såra utan också göra mig lite arg.
Det är kanske inte så lätt att se ärr och inse att den personen har lidit och haft ont. Men tänk istället att den personen har överlevt det. Ärren kan vara tecken på att man kämpat ist för att ha gett upp. Det kanske gör det lättare att se på ärren.
Jag bär mina ärr med huvudet högt numera därför att de är en del av min historia. De är en del av den kamp jag vunnit.En kamp mot smärtor, sorg, förtvivlan och upplevd ensamhet som nu är över.
Det tog många år innan jag kunde sluta skada mig. Många får Dbt (dialektisk beteende terapi) och den hjälpte mig i mångt och mycket. Problemet med den terapin var att den hjälpte mig att bryta destruktiva mönster o beteende men inte att må bättre o det ledde till att jag just bara bytte ut ett beteende mot ett annat. Det är först med hjälp av tapping som jag kunnat bli av med ex suget att göra mig illa och idag är jag helt skadefri.
Nästa gång du ser någon med ärrade armar försök komma ihåg att de nog har en lång resa bakom sig, eller är mitt i den. Att förstå att det handlar om ett sätt att lindra och kanalisera bort smärta kan hjälpa en att inte fördöma personen.
Vi vet aldrig hur någons ryggsäck ser ut, hur många tunga stenar de bär på och hur många strider de överlevt!
Rösten inifrån 