Att dela rum på psyk

När jag för första gången blev inlagd på psyk år 2000 så fanns det fortfarande fyrbäddsrum här i Malmö.
Dessa byggdes som tur var om till tvåbäddsrum och på en vanlig avdelning finns det bara 2 enkelrum. I enkelrummen får de med särskilda behov vara, exempelvis om man är bunden till rullstol eller behöver fysisk omvårdnad.

Under alla mina år inom slutenvården måste jag säga att skötarna alltid har försökt att göra det så smidigt som möjligt när det gäller att para ihop patienter i dubbelrummen. Jag har alltid känt att man försöker gå patienter tillmötes och man försöker lösa eventuella problem som kan uppstå när man tvingas dela rum. Det ska de definitivt ha beröm för. Men ibland gick det helt enkelt inte att lösa och tvåbäddsrum är och förblir en stor nackdel på psyk.

De flesta som mår psykiskt dåligt har sömnstörningar, ett symtom som hör till de flesta psykiatriska diagnoserna. Man har svårigheter att somna eller att bibehålla sömnen, är lättväckt eller vaknar väldigt tidigt på morgonen. De flesta som är inlagda tar sömnmediciner. Att dela rum med någon kan lätt leda till ännu större problem med sömnen än de man redan har.

Genom åren har jag tvingats dela rum med ett ofantligt stort antal medpatienter på gott och ont. Mestadels på ont därför att det just påverkar den lilla sömnen man så väl behöver för att kunna återhämta sig.

Även om det finns öronproppar så är en snarkande rumskompis en riktigt jobbig plåga. Sen är det också det att alla inte klarar av att ta hänsyn när de mår väldigt dåligt. Det kan bli riktigt påfrestande, utan att man menar illa, att dela rum med någon som är i ett maniskt skov till exempel. De pratar utan uppehåll tills öronen ramlar av  antingen med dig eller med sig själva. De donar och håller igång och är uppe större delen av natten eftersom de inte kommer till ro och goodbye nattsömn, igen.

Sen har vi det där med våra äldre som ofta blir inlagda i väntan på demensutredning eller de som har demens och samtidigt fått en depression eller ångest.
Att dela rum med en dement är inte så kul heller även om jag respekterar äldre oerhört. Men att bli tillfrågad samma sak hundraelva gånger när man ska somna gör det inte lätt för en. Eller när de mitt i natten letar igenom ens grejer för att de söker efter saker.
Sen är ju dessutom risken stor att de lider av inkontinens och när det är illa kan det lukta urin i rummet hur mycket man än vädrar. Ingen trevlig lukt att somna till.

Jag har behövt dela rum med patienter som lider av ocd eller tvångsbeteende. Hur mycket jag än lider med dem så kan det vara riktigt irriterande till slut. Jag har en gång delat rum med någon som hade tvång att tända och släcka lampan, även mitt i natten. Jag tyckte så synd om henne för hon visste att hon störde mig natt efter natt men kunde inte låta bli. Till slut fick hon ha ett enkelrum när det väl blev ledigt men det var ren tur. Det finns ju bara 2 sådana och därför bara begränsad möjlighet att lösa sådana problem.

När man är icke-rökare och ska dela rum med en storökare så är det inte heller alltid så kul när cigarettröken hänger i luften.

Sen finns det risk att det är flera som har självskadebeteende och dessa försöker personal i allra högsta grad hålla isär eftersom man annars triggar varandra. Men jag har behövt dela rum med de som skär sig när jag själv hade slutat med det för flera år sedan. Der var jobbigt när hon skadade sig på rummet på kvällen. Man ville inte tjalla men var ändå tvungen att meddela personal och jag mådde inte bra alls av det. Där såg personalen till att en av oss fick byta rum till slut.

Sen har vi så banala saker som olika tider att gå och lägga sig. Jag har aldrig varit en kvällsmänniska och lägger mig relativt tidigt. Speciellt när jag mådde så dåligt och var helt slut om kvällarna. Men rumskompisen ville kanske ligga o läsa till midnatt och hade läslampan tänt. Även om det finns ett skynke mellan sängarna så lyser det upp rummet. För mig som haft extremt svårt att somna och är känslig för både ljud och ljus var det jobbigt eftersom jag aldrig kunde somna förrän hon hade släckt lampan till slut. Vissa kunde man ha en dialog med men långt ifrån alla.

Mobiltelefoner kunde också beröva nattsömnen när medpatienter ständigt glömde att sätta den på ljudlös över natten och man väcktes av sms o ringsignaler.

Ofta var det faktiskt jag som var ett problem för andra eftersom jag för det mesta hade vak, dvs en personal satt vid min säng på natten. Personalen hade en liten läslampa tänd och de turades om var eller varannan timme så det var alltid spring in och ut ur mitt rum vilket klart störde inte bara mig utan även min rumskompis.

Att återhämta sig kräver en god natts sömn. Tvåbäddsrum på psyk borde helt klart finnas mindre av eller avskaffas helt. Det är inte till någon fördel. Det enda positiva är att vissa patienter trivdes med att inte vara ensamma. Men för mig var nackdelarna alltid större, speciellt eftersom jag tillbringade många månader i streck där och ju faktiskt nästan bodde där vissa år. Enkelrum hade helt klart hjälpt att få en bättre sömn.