Anpassa vården till patienten!

Ett stort och ganska vanligt problem jag har stött på genom alla år inom både sluten – och öppenvården är att man gärna generaliserar om olika behandlingsformer och vill ha de som universallösning till alla problem. Man utgår från att vissa saker hjälper alla. Nog delvis på grund av att det finns nationella riktlinjer från socialstyrelsen (ex att KBT och antidepressiva i första hand ska ges vid depression) men också kanske därför att det är en lättare lösning som sparar tid.
Det blir lite så att patienter ska anpassa sig till det som erbjuds ist för att anpassa hjälpen till pat.

Här i Sverige har vi jämfört med EU högst kostnad för vården men minst valmöjligheter.

https://www.dagenssamhalle.se/debatt/vi-har-hogst-kostnad-varden-och-minst-valfrihet-21814

Det finns alltså inte många alternativ som bekostas av staten som patienter får välja mellan och det som ”ska” hjälpa ges till alla utan eftertanke.

Mindfulness och även basal kroppskännedom är klassiska exempel på hur mycket psykiatrin generaliserar. Det ska hjälpa har man redan bestämt. Saken är ju att det hjälper en hel del personer och många känner sig bra efteråt. Man glömmer därför lätt bort att det också finns patienter som får motsatt effekt o mår sämre av det.

Det är lätt att remittera en pat till nästa vårdinstans o därmed avlasta sitt eget ansvar, dessutom till ngt som ”ska” vara bra. Tanken är ju god. Men vården måste anpassas mer till individen. Vi är ingen stor klunga där alla mår bättre av samma metod. Alla har olika referenser, olika barndom, olika minnen och olika sätt att tillgodose sig behandling. Om vården ska bli personcentrerad någon gång så måste psykiatrin börja lyssna på de som känner sig bäst själva, nämligen patienten själv.

Mindfulness kan se ut på olika sätt. Man kan träna på att vara här och nu genom att göra en sak i taget och uppmärksamma ex föremål. Sen kan man öva mindfulness genom att vara uppmärksam på sin kropp och det är där det kan gå tokigt om man inte är medveten om att patienter med vissa tillstånd som ptsd eller c-ptsd inte lämpar sig för det alla gånger.

2011 fick jag en remiss till en sjukgymnast för basal kroppskännedom. Jag hade ingen klassisk ätstörningsdiagnos men mycket återkommande stora problem med maten i form av både självsvält och överätande. Jag hade ingen kontakt med min kropp o dålig självbild. Något ingen tog hänsyn till var dock mina dissociativa störningar pga min svåra ptsd, något läkarna borde haft koll på.

Igen och igen triggade övningarna hos sjukgymnasten mig och mina minnen. Varje gång jag uppmanades att komma i kontakt med de olika kroppsdelarna fick jag antingen panik, blev mycket arg eller så dissocierade jag till den grad att jag blev okontaktbar. Många sessioner hos sjukgymnasten avslutades med antingen psyk akut, lugnande piller eller ett hemskt dåligt mående hemma flera dagar efteråt. Men man sade till mig att jag ju måste ge det en chans. Man lade ansvaret på mig trots att jag berättade om och om igen hur hemskt det kändes.

Ingen ingrep och sa att detta kanske inte var något bra för mig, för mindfulness är ju ”bra för alla” och jag gick dit många månader med extrem rädsla inför nästa besök.

Det var samma visa med samtalsterapi  2006. Man tyckte att jag borde ha det eftersom det är så man gör och det hjälper många. Man förstod inte att jag inte var alla och att mina behov såg annorlunda ut.
Man ville att jag skulle sätta ord på mina trauman och det förvärrade mitt mående och mitt självskadebeteende eskalerade avsevärt. Att återge i ord det jag hade varit med om blev en fruktansvärd trigger dag efter dag. Det var som om en film spelades upp i mitt huvud utan pausknapp. Men istället för att avbryta det skulle jag återigen ”ge det en chans”. Man vägrade mig hjälp på psyk akut med anledning att jag skulle lösa mina problem med min kurator.

Att tro att alla behandlingar är bra för alla är därför inte rätt väg att gå och inte förenligt med personcentrerad vård. Vården behöver anpassas och fler alternativ borde erbjudas! Man har ju inte mycket att välja mellan i vårt land tyvärr. KBT för folket, tillsammans med mindfulness och ett lyckopiller kallad SSRI preparat och alla problem försvinner…har aldrig någon upplevt!
Läkare behöver ökad kunskap kring ptsd, speciellt svår o komplex sådan, innan de skickar en vidare till en behandlingsform. Låter självklart men det är tyvärr snarare undantag att det sker, därför att de som har minst tid med patienten ska fatta de viktiga besluten vid psykisk ohälsa.