psykvård · Tvångsåtgärder

Hur ser det ut på Piva?

De flesta behöver aldrig tillbringa tid på Piva, psykiatrisk intensivvårdsavdelning, och det kan man vara tacksam för.

På Piva är man om man har tvångsvård, lpt. Du kan inte hamna på Piva om du vårdas enligt hsl dvs frivilligt. På Piva hamnar man om läkare anser att du inte kan vårdas på en allmännpsykiatrisk avdelning av olika anledningar. Jag brukade hamna på Piva eftersom man ansåg att jag var för vårdkrävande och behövde begränsas för att inte skada mig. Det finns mer personal på Piva och inte lika många patienter, så säkerheten är högre. Det är även på Piva som bältessängen finns och används. (Bältesrummet är avskaffad i Malmö men en bältessäng på hjul kan snabbt rullas in när de anser det behövs)

Hur ser det ut på Piva i Malmö? Jag ska försöka beskriva miljön för er som aldrig varit där. Sen kan ni själva avgöra om det låter som en plats där man får möjlighet att må bättre psykiskt.

Piva har bara enkelrum och det är väl också den enda fördelen enligt mig. Men rummet består inte annat än av en säng. På intensiv sidan har man inget sängbord, ingen egen nyckel till den lilla garderoben. Det finns ett runt fönster i dörren så personal (och andra patienter) kan titta in till rummet. Det är en långkorridor med enkelrum, starka lysrör lyser upp avdelningen. Fönstren är täckta med folier så ingen kan titta in och du kan inte titta ut. Det lilla fönstret du kan öppna en springa har ett galler utanför. Det finns inga anordningar att mörklägga rummet när du vill sova på natten.

Det finns absolut ingen som helst dekoration på avdelningen. Inga blommor, tavlor eller prydnader. Det finns inga gardiner i varken patienternas rum eller det gemensamma TV rummet. Alla väggar är kala och vita så det ekar och du kan höra skornas ljud, skramlande nycklar och skrik av medpatienter dygnet runt.

Du har inte tillgång till dina personliga tillhörigheter eftersom allt låses in. Du får inte ha på dig smycken eller egna kläder. Inga bh med bygel är tillåtna. Vill du borsta tänderna får du be om att den låses ut och sedan in igen, samma med schampo om du vill duscha. Ingen tillgång till hygienartiklar, de är också inlåsta.
Nuförtiden får man ha sin mobil men tidigare fick man inte det.

Den gemensamma toaletten kan inte låsas inifrån. Har man vak följer dessutom personal in när du går på toa eller ska duscha.

Det gemensamma TV rummet består av 2 sackosäckar, 2 bord med stolar. Tv:n är inhängd bakom pansarglas och hänger på väggen. Patienter har inte tillgång till fjärrkontroll. Vill du titta på en annan kanal får du be personal om det, då går de och låser ut fjärrkontrollen ur ett låst rum och slår över till annan kanal. Det finns bara SVT 1, 2 och Tv4 att välja mellan.
Inget annat finns i rummet. Inga sällskapsspel, pussel eller något annat att göra. Ibland har personal tid att spela kort eller yazzi, det är allt. Jag brukade få lov att teckna ibland men då övervakades jag under tiden jag hade en penna. Det finns inget annat att göra, dygn efter dygn, vecka efter vecka, månader i rad om det är riktigt illa och läkaren anser att du inte är flyttbar. Du har inget att säga till om det.

Varma måltider serveras två gånger per dag. Portioner delas upp av personal innan så det rullas ut en vagn till det gemensamma rummet där portionerna är färdiga på plasttallrikar. Det är det som serveras, inget annat. Man dricker ur plastmugg och besticken räknas innan. Jag fick aldrig äta med kniv och gaffel utan bara sked.

Du vistas där tillsammans med de som är i sitt värsta tillstånd. De som är i sin värsta psykos eller maniska skov. De som tappat all kontroll med verkligheten, är utåtagerande eller är så suicidala att de inte kan anses vara säkra på en vanlig avdelning.

Det finns en utegård där det finns ett pingisbord. Det är bra. Men jag fick ofta inte gå ut eftersom jag smugglade in saker jag skadade mig på. Det kunde gå dagar, ja veckor utan frisk luft och dagsljus. Man tillbringade dagen sittandes i sackosäcken, gick lite upp och ner i korridoren och var tungt medicinerad.

Personal får lov att visitera dig och även tvångsmedicinera eftersom du är på lpt. Jag blev tvångsinjicerad läkemedel med hemska biverkningar.

Man bara sitter av tiden där. Jag kan tänka mig att personer med grav autism möjligtvis mår bra av en sådan avskalad miljö utan några som helst intryck men jag behövde vara där veckor, ja ibland månader och dog lite mer för varje dag jag var där.

Det är bara besökstid 2 timmar på kvällen och man får inga permissioner i regel så man blir väldigt isolerad, utan kontakt till omvärlden.

Det är en tuff chargong bland personalen. Man är väldigt säkerhetsmedveten och tappar därför bort det mänskliga behovet av att känna sig sedd som individ. Fysiska ingripanden är väldigt vanliga. Vad du tycker är rätt oväsentligt. Din röst räknas inte.

Jag kände mig förlorad där. Jag tappade bort mig själv i den miljön som mer liknar ett fängelse än en plats där man ska kunna må bättre. Allas ångest liksom hänger i luften, skriken ekar, folk blir aggressiva och bältas. Många patienter kan inte förstå gränser och är närgångna eller påträngande och man har ingenstans att ta vägen mer än att sitta ensam på sitt rum som liknar en isoleringscell.

Jag blev misshandlad på Piva av en medpatient. Jag blev också utsatt för värre övergrepp där. Trots att man placerade mig på Piva år efter år för min egen säkerhet är det där jag åter blev utsatt för nya trauma. Jag blev bältad. Jag blev fråntagen mina lakan, örngott och själva sängen så min madrass låg på golvet med ett täcke och en kudde, det var allt. Det var förnedrande och kränkande. Jag kände mig berövad grundläggande rättigheter.

Naturligtvis finns det personal som är mycket duktiga och som försöker göra tiden där så skonsam som möjligt, som försöker möta dig i dina känslor och är bra att prata med och de är värda beröm.
Men det finns tyvärr även många som jobbar där som får en kick av att ha makt över andra i beroendeställning som är under tvångsvård.

Miljön på Piva har i mitt fall aldrig lett till ett bättre mående. Tvärtom så triggar det den redan upplevda ensamheten genom den kyliga och avskalade miljön och isoleringen. Den triggar ens utsatthet och man blir ständigt påmind om att andra har makt över dig. Det känns mer som ett hot och fängelse än en plats för ro, rehabilitering och trygghet.
Jag hoppas att du aldrig behöver uppleva en enda dag där! Platsen som vården glömt bort.

4 kommentarer på “Hur ser det ut på Piva?

  1. Jag skulle föredrea att stänga ner PIVA och sätta personalen på livstidsfängelse. Varför inte sätta dit aktivister och ställa till kravall.

    Gilla

Lämna ett svar till BELLA Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s