psykvård

Förvaring utan behandling

När man är inlagd på psyk mår man oftast som sämst. Första tanken som slår mig är att man just då behöver extra mycket hjälp. Paradoxalt nog görs det tvärtom inom psykiatrin, något jag aldrig har förstått mig på.

När man är på en slutenvårdsavdelning är det läkaren som avgör om du får gå ut eller inte. Är du på frivillig vård och blir nekad utgång kan du klart bestrida det men om läkaren anser att det skulle utgöra en fara för dig kan du lätt bli konverterad till tvångsvård och då är diskussionen avslutad och all utgång dras in.

Bild tagen av mig

Jag har suttit månader i streck inlåst utan utgång. Och vad händer då mer än att du inte få dagsljus, motion och frisk luft som vi alla mår bra av? Du får inte heller gå till din terapeut eller psykolog, dvs behandling uteblir. När du behöver det som mest, drar man in på det och den enda behandling du får är med psykofarmaka.

I början av min resa inom psykiatrin hade jag ingen fungerande kontakt inom öppenvården ens, så min tid på psyk fyllde ingen funktion mer än förvaring. Om man frågade efter behandling fick man svaret att man inte får det så länge man är inskriven på sjukhuset. När du blir utskriven, då kan man påbörja en terapi. Det blir ett moment 22 för ofantligt många patienter. Man blir inte bättre av långa inläggningar utan behandling men kommer inte därifrån just pga av utebliven behandling. Det blir ett meningslöst uppehåll i en miljö som ingen mår bra av att vara i. Utan utgång, aktivitet, motion eller behandling kommer de som lider av komplexa problem inte därifrån och man förlorar värdefull tid. Psykiatrin väntar på att du ska må bättre så du kan påbörja en behandling men ger dig inga förutsättningar att nå dit. Tvärtom gör den långa förvaringen på en avdelning många patienter värre. Det är bekant att patienter med självskadebeteende mår sämre av långa inläggningar. Men eftersom de inte får behandling mår de ännu sämre och tiden på avdelningen förlängs, tvångsvården förlängs, allt till patientens nackdel och en ond spiral av ökade antal självskador, ökad ångest, ökad hospitalisering, ökade tvångsåtgärder börjar. Till slut mår man så dåligt att det inte finns en förutsättning att överhuvudtaget tillgodose sig en behandling längre. Det blir allt svårare att få en plats på behandlingshem pga att ingen är villig att betala längre. Allt fler patienter med tunga diagnoser och komplexa trauman kommer ingenvart och glöms bort bakom stängda dörrar. Jag var en av de.

Efter många år inom mestadels tvångsvård fick jag en psykolog som hade möjlighet att komma till avdelningen när jag var inlagd så att behandlingen inte blev avbruten i flera månader. Men det var ett undantag från regeln. De flesta får inte den möjligheten utan det blir ett långt avbrott eller ingen behandling alls under slutenvårdsvistelsen.

Eftersom det i många fall inte bedrivs behandling under tiden man är inlagd är ju klart utgången därefter. Många patienter har tyvärr ett klippkort till psyk. De återkommer och läggs in på nytt år efter år för att det inte erbjuds varaktig hjälp utan bara förvaring. Psykiatrin sviker alla dessa som desperat griper efter halmstrån och söker hjälp på psyk där i slutändan ingen hjälp ges mer än mediciner som dämpar symtom.

Det finns studier, det finns forskning, det finns lagar. Allt finns för en bättre psykiatri. Men allt det som finns på papper behöver göras i praktiken och där händer inte mycket…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s