Rysk roulette vid platsbrist

Att platsbristen inom vården överlag är ett problem är ganska bekant. Det ekar i media om att människor som behöver vård skickas hem, ligger på britsar i korridoren eller skrivs ut för snabbt.

Även psykiatrin är hårt drabbad av för få sängplatser. Man har under årens lopp stängt fler och fler slutenvårdsavdelningar. Vissa avdelningar stängs dessutom under sommaren eller över jultider eftersom det saknas personal.

Det krävs ganska mycket för att man ens blir inlagd på psyk idag. Man ska vara i mycket dåligt skick och helst vara självmordsbenägen. Men det är ingen garanti att du får stanna tills du mår bättre. Man får ett visst antal dagar och veckor, sedan förutsätter man att du mår bra så att någon annan kan få den sängplatsen, även om du inte känner dig stabil nog. Det är inte mycket du kan göra. Även om man talar om för läkaren hur dåligt man mår tvingas man att åka på permission.

Om man inte känner sig redo att åka på permission hotas man att skrivas ut helt och hållet. Så de som faktiskt inte är redo tvingas tillbringa ex helgen hemma, mår mycket dåligt och känner att de inte reder ut det själva. Med hopp om att få stöd och mer hjälp avbryter man sin permission och återvänder till avdelningen.

Men det man inte vet är att ens plats, din säng, är redan belagd av en annan patient. Någon annan som också desperat behövde läggas in, har fått en ”permplats” eftersom man räknade med att du inte skulle komma tillbaka förrän efter helgen.

Nu är det plötsligt 2 patienter på 1 plats. Detta kan ske 3-4 gg samtidigt dvs istället för 16 patienter så är plötsligt 20 patienter inskrivna på avdelningen men bara 16 har en säng på ett rum.

Läkare tillkallas och måste nu välja vem som stannar och vem som måste ut. Ofta händer detta på helgen dvs en jourläkare måste komma upp till avdelningen. Jouren har som bekant inte mycket tid. Han känner inte någon av patienterna heller men ska efter bara korta samtal och en snabb koll i journalerna avgöra vem som mår sämst.

Du kan bli ombedd att fortsätta din permission. Du blir erbjuden att stanna på avdelningen under dagen men att sova hemma även om du mår dåligt, för den som ligger i din säng mår ännu sämre. Eller så avgör läkaren att den som fått permissionsplatsen flyttas till en annan permplats på annan avdelning eller skrivs ut.

Inom loppet av ett par dagar kan man som permpatient byta rum, byta avdelning och byta säng flertal gånger fastän man mår mycket dåligt och inte orkar med stressen att inte veta vart man hamnar. Eller så blir du utskriven och ombeds att söka hjälp på nytt dagen efter där du återigen måste vänta x-antal timmar på psyk akut och berättar allt en gång till.

Alla blir lidande. Personalen blir också oerhört stressade för de vet att båda patienter mår dåligt och faktiskt behöver en säng. Dessutom måste de lägga mycket tid på administration. Varje gång en patient byter rum eller säng eller t.o.m avdelning pga permplatser, måste det ändras i systemet. Patienter måste digitalt också omplaceras så att de finns på rätt plats ifall något skulle hända.

Om det skulle börja brinna…hur många patienter finns det då på avdelningen? Vem ligger i vilket rum när man ständigt behöver lägga pussel och flytta runt. Det går även tid åt att ständigt behöva renbädda och städa sängar, bord och garderober vid varje byte.

Permissionsplatser drabbar alltså inte bara patienter som har rätt att få hjälp men blir nekade, utan det ökar också arbetsbelastningen och tar tid från att interagera med patienter, ha samtal, finnas där. Att koordinera allt pga den enorma platsbristen är en tidstjuv och riskerar att skötarna känner att de faktiskt inte kan göra det de behöver göra. De blir stressade vilket märks i bemötandet. Deras arbetspass kan bestå av att flytta runt patienter, städa efter varje flytt och dokumentera varje flytt. Sen går de hem utan att ha haft tid att prata med de patienter som de är kontaktperson till, de har inte kunnat dokumentera patienternas mående, inte blivit uppdaterade om något har hänt etc.

 

Men de största förlorarna är i slutändan de som skickas hem trots att de mår mycket dåligt. Läkare på psyk akut vet att vissa behöver inneliggande vård men tvingas neka de en plats, för det finns ingen plats. Om avdelningen redan har 4 permplatser dvs 4 stycken patienter för mycket, då finns det ingen möjlighet att skicka upp ännu fler.

Risken finns också att patienter med oundvikligt behov av inneliggande vård måste placeras på en avdelning som inte är ämnad för de. Att en suicidal person med svår depression hamnar på beroendecentrum eller en psykos avdelning. Alla blir lidande, men främst patienterna.

Jag har själv hamnat i den situationen många gånger att jag behövt avbryta min permission när jag mått mycket dåligt men min säng var då upptagen. Det känns kränkande, som om mitt mående inte räknas, som om jag mer eller mindre är utskriven redan och som om någon annan prioriteras före mig. Någon måste ut. Det är fakta. Och eftersom jag har en man som stöd har det mer än en gång blivit att det har varit den avgörande faktorn till att jag fick sova hemma istället och man lade indirekt ansvaret på en anhörig för att lösa problemet. Och när läkaren avgjort att det är jag som behöver sängen känns det hemskt att veta att någon annan skickas hem pga att jag mår sämre.

Ett system som leker med människors liv. Ett ohållbart system som leder till dödsfall och skador. När människor blir avvisade trots att de har självmordstankar är som att leka rysk roulette. För antingen självmordstankar förblir tankar eller så omvandlas de till planer och försök och någon dör eller kommer allvarligt till skada. Den emotionella stressen för alla inblandade är enormt hög. Men inget görs. Inget händer. Och det här är ingen nyhet. Så här har det varit i många år. Men inget förändras.