Är vi verkligen sjuka?

När jag kom i kontakt med psykiatrin för första gången som 19 åring möttes jag av läkare som jag trodde ville hjälpa mig efter mitt första självmordsförsök. Olika läkare gjorde olika bedömningar. Olika termer och benämningar skrevs in i mina journaler om vad som de trodde fattades mig och vilka mediciner som skulle hjälpa. Den gemensamma nämnaren till detta är deras utgångspunkt att jag är sjuk. Frågan jag dock ofta har ställt mig och som jag senare i livet har fått svar på är därför: Är jag verkligen sjuk?

Inom somatiken fastställer man en sjukdom genom tester och undersökningar. Man tar blodprov, cellprov, vävnadsprov. Man gör fysiska undersökningar, kollar vitala värden, röntgar, tar ultraljud etc. Man har konkreta resultat i handen om att kroppen inte mår bra. Vad har man gjort för undersökningar för att avgöra om jag är sjuk inom psykiatrin?
Svaret är konstigt nog inga. Utan utredning, utan formulär, utan fakta om min bakgrund och utan vidare frågor fick jag godtyckligt diagnoser, en efter en annan. Min huvuddiagnos tycktes vara att jag led av en allvarlig personlighetsstörning dvs. borderline. Jag var så störd att jag inte fick avgöra om jag ville ha sjukhusvård utan blev introducerad till psykiatrisk tvångsvård, LPT.

Trots det blev jag inte bättre utan mina symtom förvärrades allt mer. Mitt självskadebeteende var till slut så svårt att en förflyttning till rättspsykiatriska anstalten i Växsjö kom på tal trots att jag aldrig hade begått ett brott. Var jag så sjuk att jag behövde vårdas i ett fängelse? Några år senare avgjordes det av överläkare, psykologer, arbetsterapeuter och kuratorer att alla möjligheter till rehabilitering hade tömts ut. Jag var enligt de så sjuk att jag aldrig mer skulle kunna ha ett normalt fungerande liv.

Jag hade inte bara svårt att acceptera det, jag hade även svårt att faktiskt tro det även om deras ord ekade i mitt huvud och titt som tätt hade blivit en sanning för mig med. Men någonstans visste jag att det var något som inte stämde.

Man sätter godtyckligt diagnoser på psyk akut för att det måste stå en diagnos i journalen för att kunna ge medicin, för att kunna bli inlagd, för att kunna bli sjukskriven, för att kunna få remiss till en behandling. Allt hänger på en diagnos och att du är sjuk. Utan diagnoser fungerar inte systemet. Diagnosen kan på psyk akut sättas inom loppet av 10 minuter efter ett enda samtal. Sen står den där och följer med dig i alla därpå skrivna journaler. Den ifrågasätts inte av kollegor. Den utreds inte i många fall. Den bara finns och accepteras som en sanning trots att inga vetenskapliga underlag finns. Hade jag träffat en annan läkare hade jag kanske fått en annan diagnos. Man grundar diagnoser på symtom. Diagnoserna går dock in i varandra. Samma symtom finns i många olika diagnoser. Många av mina symtom kan man finna i x-antal olika diagnoser. DSM är en handbok där alla över 370 diagnoser är samlade. Mer än 370 koder för olika sjukdomstillstånd så att systemet fungerar. Men är det utformat för att jag ska må bättre? Det kändes mer som ett lotteri än vetenskap

Är vi verkligen sjuka när vi reagerar på saker som händer i våra liv? Är man verkligen sjuk om någon vi älskar dött och vi känner oss nedstämda? Är man sjuk när man har blivit utsatt för mobbning, utanförskap, våld, misshandel, våldtäkt, förlorat sitt arbete, råkat ut för en olycka? När livet förändras och vi utsätts för stress reagerar vi känslomässigt. Men är det sjukt? Är det inte snarare så att vi reagerar friskt och så som vi faktiskt borde reagera? Vår kropp reagerar med att vi kan få ont i magen, får huvudvärk eller svårt att sova. Känslomässigt kan vi reagera på många olika sätt och vi kan hamna i många olika tillstånd. Men är dessa tillstånd tecken på sjukdom eller är de en naturlig konsekvens av känslor vi inte kan hantera och händelser som är svåra att mäkta med? Kan det vara så att våra reaktioner är tecken på att våra försvarsmekanismer fungerar alldeles utmärkt? Kan det vara så att våra symtom är kroppens alarm på att vi måste ta hand om det som orsakar symtomen medans psykiatrin gör allt för att trycka ner symtomen och kallar det för en sjukdom?

Om man hade lyssnat på mig, hade man förstått bättre än att sätta godtyckliga diagnoser baserade på symtom. Då hade man förstått att jag hade starka reaktioner på svåra upplevelser och försökte bemästra dessa på det enda sättet jag visste. Istället för att dämpa friska reaktioner på trauman och straffa ett beteende som bottnade i en kamp om att vilja överleva och orka med livet så borde man ha tagit sig an orsaken till problemen. Men eftersom hela systemet hänger på och kretsar kring diagnoser så glöms den viktigaste delen bort inom psykiatrin, nämligen frågan varför. Man tar sig inte an frågan varför man mår som man gör. Man konstaterar snabbt att man har problem, klassar dessa som sjukdom och ger de ett namn och en kod för att sedan kunna komma in i ett system där alla varför oftast kvittar.

I min traumaterapi som grundar sig på tapping har jag äntligen fått hjälp med orsaken till mitt mående. Jag har reagerat som vem som helst hade gjort om man hade råkat ut för det jag blev utsatt för. Terapin utgår inte från att man är sjuk. Man utgår från att man är i obalans, att kroppen och psyket reagerar av en anledning, att det finns en orsak till ens mående. Man utgår från att kroppen är intelligent och försvarar sig bäst den kan genom att uppvisa olika symtom. Om man går till botten med orsaken försvinner symtomen.

Så svaret på frågan om jag varit så sjuk att jag aldrig skulle få en ett normalt fungerande liv är besvarad och svaret är NEJ. Jag har aldrig varit sjuk. Jag har varit i svåra tillstånd men jag har inte varit sjuk. Tvärtom har jag varit så frisk att mina naturliga försvarsmekanismer har fungerat alldeles utmärkt. Det som psykiatrin stämplat som sjukt har visat sig vara det som fungerat hur friskt som helst och faktiskt hållit mig vid liv. Mina reaktioner på svåra trauman har visat sig vara kroppens bästa sätt att försvara sig mot ohanterliga känslor.

Att man inom psykiatrin, de som påstår sig veta bäst, inte förstått detta, är inte konstigt med tanke på hur hela systemet är uppbyggd. Det är också därför som psykiatrin behöver en grundlig reformation. Den behöver inte bort, den behöver göras om. Man måste börja ifrågasätta systemet, vem det gagnar egentligen och vad som är dess utgångspunkt när man bemöter olika tillstånd. Att utgå från att känslomässiga reaktioner på händelser i livet är sjuka har i mitt fall visat sig vara helt felaktig och kunnat sluta i döden. Man leker med människors liv och om någon kommer till skada kallas det för att man hamnat mellan stolarna. Ingen hade behövt hamna mellan möbler om man hade tagit sig tid att titta på varför vi mår som vi gör och att dessa tillstånd inte är sjukdomar utan reaktioner på saker som händer eller har hänt i våra liv. Ofta är det så att vi själva inte är medvetna om vad som orsakar olika symtom på psykisk ohälsa. Det är där psykiatrin BORDE komma in och hjälpa till men det är där den brister som mest. Det finns alltid en anledning till vår psykiska ohälsa. Alltid. Det har jag verkligen fått erfara personligen genom min behandling. Och jag har haft många diagnoser psykiatrin kan komma på för alla möjliga symtom. Inget av det har visat sig vara en sjukdom eller omöjlig att behandla. Inte en enda av de faktiskt.