Vårdrelaterat PTSD, många lider i det tysta!

Ingen väljer att må dåligt. När vi mår psykiskt dåligt har vi rätt att få hjälp precis som om vi hade brutit benet. När man söker sig till psykiatrin hoppas man på just det, att få hjälp. Men vad händer om de som tagit på sig yrkesrollen att hjälpa oss missbrukar sitt ansvar?

Man kan hamna i tillstånd som kräver akuta insatser. Snabba beslut behöver tas för att minimera risken att någon kommer till skada. Det är här tvångsåtgärder kan komma in i bilden och då uppstår många frågor: är tvångsvård alltid nödvändig? När övergår en akut lösning till en kränkning och i värsta fall till ett övergrepp som kan leda till trauma och till och med PTSD?

Det krävs att man är medveten om vilka emotionella konsekvenser det för med sig för individen som blir föremål för tvångsvård, den etiska aspekten.

Enligt mig borde tvångsåtgärder endast användas i akuta krissituationer dvs. när det handlar om liv och död. Dessa bör ordineras under en mycket kort och begränsad tid just därför att de upplevs som kränkningar. Men det är tyvärr inte så man använder sig av tvångsåtgärder idag. Ett LPT t.ex. kan vara i veckor, månader, ja till och med flera år! Det är inte rimligt och orsakar mer skada än nytta. Man omvandlar en akut kris till ett långvarigt tillstånd. Det leder till hospitalisering, utanförskap, isolering, kränkningar och till ett försämrat mående. Tvångsvård bör vara en akut insats, inte en lösning som bara leder till förvaring.

När jag bältades var läkarna medvetna om att jag var i ett dissociativt tillstånd och att jag återupplevde övergrepp från min barndom men det tog man inte hänsyn till. Bältningen var inget annat än känslomässig tortyr, en fruktansvärd upplevelse som jag än idag bär med mig 10 år senare.

Det finns länder där bältesfixering har avskaffats för många år sedan av just den anledningen, det skapar nya trauman som kan leda till att man får vårdrelaterat PTSD. På Island avskaffades bältessängen redan 1932. Det finns alternativa lösningar även i mycket svåra och krävande fall. Det borde finnas en nollvision, bältessängen borde avskaffas. Psykiatrisk vård ska inte skapa nya trauman!

Precis som vid alla andra tvångsåtgärder borde det rimligtvis vara självklart att man blir erbjuden stöd, samtal och behandling efteråt. Men tvångsåtgärder utförs på rutin. Det är bara något man gör i många fall.

Problemet är att man inom psykiatrin inte har en holistisk inställning till psykisk ohälsa. Man anser fortfarande att det handlar om kemiska obalanser, att medicinering är lösningen på alla möjliga olika tillstånd. Vistelsen på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning består till största del av förvaring och medicinering. Man får ingen annan behandling under tiden och det bäddar för tvångsåtgärder. Det sker ett stort maktmissbruk där man ordinerar tvångsåtgärder lättvindigt och utan hänsyn till patientens bakgrund, tidigare trauman eller den etiska aspekten.

Även när det handlar om liv och död, borde det ske under en mycket kort och begränsad tid, en akut lösning och ingenting annat. Men man tvångsmedicinerar patienter i mycket större utsträckning än så, återigen i brist på fungerande behandling som skulle gjort att man inte hade behövt tvångsmedicineras i första hand.

Psykiatrin tappar sin mening om man mår sämre efter att ha varit i kontakt med dem. Att patienter får vårdrelaterat PTSD på grund av att de traumatiserats inom psykiatrin måste uppmärksammas mycket mer. Om man genom tvångsåtgärder lidit en känslomässig skada, vart ska man då vända sig efteråt? Till samma psykiatri och läkare som skadat dig? Till de som orsakat en patientskada?

Vad blir konsekvenserna av vårdrelaterat PTSD? Hur kan det yttra sig och kännas?

Många tappar allt förtroende för psykiatrin och skulle aldrig mer sätta sin fot där även om de är i behov av hjälp. Man blir så rädd och påminns om hur man blivit traumatiserat och kränkt. Man kan få mardrömmar och sova dåligt. Man kan känna stort obehag och få panik när man går eller kör förbi den psykiatriska kliniken. Själva byggnaden kan påminna en om den paniken man kände. Det är lätt hänt att man tappar förtroende för läkare överlag och inte söker vård när det gäller fysiska sjukdomar. Att uppsöka sjukhus är något man framöver vill undvika och det kan ju rent av bli farligt om man skulle behöva ha sjukvård i andra sammanhang. Allt för att slippa se någon i en vit rock. Man kan bli rädd för sprutor och får problem om blodprov behöver tas i andra sammanhang. Stängda dörrar kan orsaka oro och rentav panik.

Många är så rädda för sjukvården efter det man varit med om och söker därför inte hjälp. Vi vet därför inte hur många som i det tysta lider av vårdrelaterat PTSD orsakat av psykiatrin. Det pratas inte mycket om det. Det behöver bli ändring på det. Ingen ska behöva kränkas och utsättas för övergrepp därför att psykiatrin inte är villig att använda andra metoder. Ingen ska behöva söka hjälp på psyk men ska må ännu sämre när man kommer därifrån. Men tyvärr ser det ut så i verkligheten. Att inte erkänna att det finns patienter med PTSD som orsakats av psykiatrin gör inte att dessa problem försvinner. Att inte prata om patientskador efter tvångsåtgärder gör inte heller att problemen försvinner.

När jag frågar min make om han kände sig trygg när jag var inlagd på psyk fick jag ett blankt och bestämt nej. Han visste att jag blev utsatt både för det ena och det andra men hade inget annat val än att släppa av mig där. Det är inte bara tortyr för patienten. Oroliga anhöriga kan inte heller känna sig lugna trots att deras nära och kära är på en plats som borde ge de hjälp och omvårdnad. Men när det är illa så tar man fortfarande till dessa metoder, tvångsåtgärder som ärrar själen.