När vårt känsloliv är ur balans mår vi psykiskt dåligt. Det är väldigt vanligt att vi då blir mer sårbara och har lättare för att känna negativa känslor. Det kan yttra sig genom att vi har nära till gråt, att minsta lilla kan få tårarna att rinna. Eller så får vi svårigheter att hantera vår ilska och omgivningen får lida i form av utbrott, sårande kommentarer, krossade glas eller dörrar som smälls igen. När vi inte mår bra är det lätt hänt att vi agerar utifrån vad vi känner, inte vad vi tänker och vad som är mest fördelaktigt eller klokt att göra. Våra känslor blir våra sanningar i den stunden och kan lura oss ordentligt.
Att kunna möta en människa som är i höga känslor och samtidigt inte själv bli triggad av det är mycket viktigt i arbetet med människor som är ur känslomässig balans. Man behöver förstå och ha insikt i hur känslor fungerar, hur de påverkar en människa i praktiken och vad som behövs för att reglera de. Ändå visar det sig att folk far illa på grund av avsaknad av både kunskap, förståelse och rätt bemötande inom psykiatrin.
Många gånger har jag fått vara med om att man inte kunnat bemöta starka känslor och istället antingen skuldbelägger eller till och med straffar patienten. Man saknar kunskap om grundläggande psykologiska mekanismer och låter det gå ut över patienten som i stundens hetta inte är i stånd att agera annorlunda därför att man är i affekt.
Har du någonsin försökt att resonera logiskt med en person som är fullständigt rasande och kokar av ilska? Har du lyckats övertyga en person som känner sig totalt värdelös och vill dö att de är värda lika mycket som alla andra? Troligtvis är svaret nej. Varför? Därför att man i sådana höga känslor inte kan ta in förnuft, logik eller förstånd. Kan man rå för det? Nej, det kan man inte. Ska man skuldbelägga någon som inte bär på skuld? Ska man straffa någon som inte gjort något fel? Svaret är givet men ändå görs det alldeles för ofta inom psykiatrin.
Hur många gånger har jag inte blivit straffad för att ha varit arg. Jag har kunnat bli mycket arg och fått utbrott på en avdelning. I den stunden har man hotat mig med bestraffning, ingripit fysiskt genom fasthållning eller genom att brotta ner mig på golvet och sätta knäet i ryggen på mig, i värsta fall bältad mig. Man har hotat med förflyttning, att inte få vara kvar på samma avdelning utan komma till PIVA. Man har hotat med indragna privilegier, att ta saker ifrån mig. Allt detta har bara gjort saken ännu. Istället för att ha ett lågaffektivt bemötande, förstå vad min ilska bottnade i och vad som utlöste den, ville man kontrollera och straffa den.
Även om jag har full förståelse för att man måste begränsa en patient som inte kan hantera sin ilska på en avdelning så spelar det stor roll hur man gör det! I mitt fall ledde deras åtgärder bara till ökade aggressioner och mer ångest. Mina symtom av svår PTSD förvärrades av deras sätt att bemöta mina starka känslor och ledde ofta till onödigt våld. Efteråt fick jag höra att jag ju hade kunnat undvika det om jag hade betett mig annorlunda. Men då förstår man inte att jag i stunden av affekt inte var i stånd att göra det. Jag hade inte förmågan att sänka min ilska själv men de hade valet att bemöta mig rätt.
Jag mådde mycket dåligt när allt hade gått över och min ilska hade lagt sig. Då översvämmades jag av känslan att jag behövde be om ursäkt för alla och kände mig värdelös och misslyckad. Ingen hjälpte mig att förstå att det inte var mitt fel. Ingen sade till mig att jag inte behövde be om ursäkt för något som låg utanför min kontroll. Hade man förstått att min ilska bottnade i en historia och ett liv med otaliga år av svåra sexuella övergrepp i min barndom, att jag inte kunde rikta min ilska dit den hörde hemma, att min ilska var så enorm att den inte kunde hanteras på ett icke destruktivt sätt, så hade man aldrig skuldbelagd mig för den. Det var inte mitt fel. Men jag fick skulden varje gång tills jag sorgligt nog faktiskt var övertygad om att det var mig det var fel på.
Samma sak har hänt när det gällde att visa ledsenhet. Många skötare och sjuksköterskor kunde möta mig i att vara extremt ledsen genom att finnas där, genom att bekräfta mina känslor och vilja ta hand om mina tårar. Men alltför många kunde inte möta mig i min sorg. I stunder då allt var svart och mörkt, allt kändes hopplöst och döden verkade vara den enda vägen ut har jag fått kommentarer som bara antyder stor okunskap. När man är så deprimerad att döden verkar vara lösningen har jag fått höra att jag kanske borde tänka på mina anhöriga istället. Man har inte förstått att det djupet av förtvivlan inte kan talas till rätta och att ingen logik kan få en att tro annat. Jag har i sådana stunder hört att jag ska tänka på allt det fina jag har i mitt liv, att jag borde vara tacksam över det jag har, att vissa har det värre, att jag borde uppskatta livet.
Att inte kunna möta en patient i en sådan kris är kränkande och väcker känslor av skuld och skam istället. Det har även hänt att man menat väl men bagatelliserat känslor av ledsenhet genom att uppmana att sluta gråta. Återigen leder även det till att man mår ännu sämre. Man är inte i stånd att känna något annat, att känna ljus, värme eller hopp. Det är svart, kallt och bottenlöst hopplöst och man måste få lov att känna det utan att bli dömd. Det måste få vara ok att få känna negativa känslor. Om man som personal inte orkar bemöta någon som är i ett sådant tillstånd är det bättre att låta någon annan ta vid i den stunden.
Det värsta är dock om man blir anklagad för att överdriva. Att få höra någon påstå att ens känslor inte borde vara så höga, att man inte borde känna på ett visst sätt och att man faktiskt inte mår så dåligt som man ger sken av är fruktansvärt kränkande. Istället för att stötta patienten så invaliderar man den istället, tvivlar på dess äkthet och ifrågasätter ens mående. Det har hänt att detta fört med sig att jag kände att jag behövde visa i handling att jag verkligen mådde så dåligt som jag hade talat om. Jag blev inte trodd. Jag överdrev enligt läkaren. Det födde en sådan desperation att bli tagen på allvar att jag skadade mig mycket allvarligt, något som hade kunnat undvikas med rätt bemötande och förståelse av mina känslotillstånd. Att utgår från att en patient inte talar sanning eller överdriver om sitt känslotillstånd kan få förödande konsekvenser och till och med leda till självmord.
Känslor är otroligt mäktiga om de är höga. De kan få oss att göra tokiga saker, saker vi normalt sett inte hade gjort. Starka känslor kan leda till att vi avslutar vårt liv genom självmord eller att vi skadar oss. De kan förstöra relationer och familjeband. De kan vara som en ångvält och köra över allt som vi vanligtvis håller mycket kärt och värdesätter. Eller så är de berättigade men spårar ur. Vi kanske inte kan släppa dem och lider i onödan. Det är därför vi i vissa skeden i livet behöver hjälp att hantera och reglera de. Dessa känslor kräver att bli bemötta med kunskap. De måste förstås och behandlas. Vi är värda att bli bemötta med respekt även i situationer där vi kanske inte kan hjälpa att vi agerar på ett enligt omgivningen oönskat sätt. Även om vi ställer till det ibland på grund av affekter är vi värda att få hjälp och bli bemötta med omtanke och kunskap. Möt mig där jag är, inte där någon annan anser jag borde vara!
Rösten inifrån 