Det kroppen mindes glömde psykiatrin bort!

Trauma som orsakats av övergrepp resulterar inte bara i psykisk ohälsa. När man utsätts för övergrepp traumatiseras även kroppen. Trauma ger upphov till känslor som skräck och panik som gör att muskler spänner sig och svåra anspänningar kan göra ont. Kroppen tillfogas även fysisk skada av olika slag. När man växer upp kan detta leda till smärtor utan någon fysisk orsak eftersom kroppen inte glömt skadan den utsattes för enkelt sagt. Kroppen blir även väldigt sensibel och rent av överkänslig mot beröring eller rörelser som kan trigga minnen av trauma. Det kan räcka med att någon andas i ens öra, att man blir kramad eller att man puttas till i en kö på ICA.

Eftersom dessa fysiska smärtor och reaktioner kommer från trauma och ofta inte kan ses på varken prover eller andra sätt så kan man tycka att psykiatrin borde vare den instansen där man borde kunna få hjälp med detta. Tyvärr var psykiatrin i mitt fall inte rustad för att ge adekvat hjälp. Det fanns sjukgymnaster och arbetsterapeuter men jag har själv aldrig träffat någon som hjälpt mig eller ens kunnat förklara mina reaktioner och smärtor.

Ända sedan tonåren har jag haft svåra smärtor i mina överarmar och i ryggen. Då sade man att det var växtvärk men så var aldrig fallet. Dessa smärtor har kommit och gått under åren som vuxen och ingen har hjälpt mig mer än att säga att det var neurologiskt och jag blev förskriven smärtlindrade och neuroleptika av neurologen. Tidvis hade jag så svåra smärtor att man gjorde en utredning för att utesluta både reumatism och fibromyalgi och jag fick även en remiss till smärtkliniken utan resultat.

Jag fick remiss till sjukgymnast i olika omgångar genom åren där jag fick lära mig avslappningsövningar och basal kroppskännedom. Problemet var att ingen av de hade tillräckligt med kunskap kring hur svårt traumatiserad min kropp var med tanke på att jag hade komplex PTSD med flertal dissociativa störningar. Man tog inte min bakgrund med mångåriga övergrepp med i beräkningen mer än att säga att jag hade anspänningar och behövde slappna av. När jag skulle göra övningar hos sjukgymnasten som hade för avsikt att minska min smärta så triggade dessa istället mina kroppsminnen. Olika rörelser påminde om rörelser min kropp omedvetet förknippade med övergrepp och det utlöste dissociativa tillstånd. Min kropp kom ihåg, den hade aldrig glömt. Det blev så plågsamma påminnelser att arbeta med min kropp att jag gick in i ett apatiskt tillstånd, omedveten om min omgivning. Detta borde man ha haft vetskap om när man arbetar med svårt traumatiserade patienter.

Jag förklarade ofta hur ont jag hade men fick aldrig ett svar på varför mer än att det skulle vara neurologisk. De som borde vetat bäst hade ingen aning om vad alla år av svåra trauma hade gjort med min kropp och jag trodde i åratal att jag led av neurologiska problem. Eftersom jag aldrig fick förklarat av någon att kroppen bär på minnen trodde jag att jag skulle behöva ta starka läkemedel resten av mitt liv. Morgon och kväll tog jag tabletter mot dessa smärtor som egentligen inte var annat än minnen av övergrepp manifesterade i kroppen.

Inte heller mina 2 psykologer berättade någonsin för mig att det fanns en koppling. De som jobbade med mina trauman, som exponerade mig för de och kände till övergreppen i detalj berättade aldrig för mig varför jag hade så ont. Dessa smärtor men även mina reaktioner kunde vi inte komma åt via samtal. Det fanns ingen möjlighet att hjälpa min kropp att komma över hur den hade traumatiserats i åratal eftersom det låg bortom samtal. Det verkade inte finnas något sätt varpå vi kunde avaktivera mina smärtor eller min överkänslighet. Ingen talade om för mig vad jag led av, inte läkare inom psykiatrin heller. När jag var inlagd på psyk och hade svåra smärtor tillkallade man en neurolog, istället för att se kopplingen till trauman och anledningen till varför jag var inlagd i första hand.

När jag påbörjade min behandling med tapping upptäckte jag ganska snabbt hur mina smärtor hängde ihop med minnen av övergrepp. För första gången berättade någon för mig varför jag hade ont, hur det hade uppstått och hur man kan behandla bort det. Det mest uppenbara att alla mina fysiska symtom var konsekvenser av övergrepp och trauma kunde ingen inom psykiatrin förklara för mig på 18 år. Men nu mötte jag en terapeut som inom loppet av minuter kunde visa varifrån värken kom. Efter många behandlingar märkte jag att felet aldrig hade varit neurologiskt! Allt berodde på känslor och minnen av en tid då kroppen var i chock, då den blev traumatiserad med våld och utsatt för obehag av allra högsta grad. Idag hamnar jag inte längre i dissociativa tillstånd eller mår dåligt av olika kroppsliga rörelser eller förnimmelser.

Ju mer jag lärde mig om hur kroppen samverkar med känslor och minnen och vad trauma gör med en människa desto mer förundrades jag över dess intelligenta sätt att skydda mig. Läkarna inom psykiatrin och även neurologerna utgick från att något var sjukt eller fel. Men allt min kropp gjorde var att signalera att den inte trivdes och klarade av att hantera minnen av trauman. Det var inget fel på min kropp, tvärtom så gjorde den precis som den skulle. Ju mer jag lärt mig om hur allt hänger ihop med trauman desto mer förbryllad är jag också över den låga kunskapen om detta hos de som arbetar med trauman. Borde inte hjälpen finnas just där? Om inte där, var annars?

Jag är oerhört tacksam att jag idag vet att kroppen mindes och att det finns ett sätt att bli fri från det. Nu slipper jag fortsätta leva i tron att jag är sjuk och måste äta tabletter resten av mitt liv!