övergrepp · Bemötande · psykvård

Sexuella övergrepp inom psykiatrin

Att vara inlagd på psyk leder för de flesta till tanken att man är där för att få vård och hjälp att må bättre. Rent generellt utgår nog de flesta från att det är en trygg plats att vara på. Men tyvärr är psykiatrin inte förskonad från människor som utsätter andra för sexuella övergrepp. Dessa finns också bland sjukvårdspersonal även om man inte gärna vill tro det.

Jag har på mer än ett sätt blivit utsatt för sexuella övergrepp under tiden jag var inlagd på tvångsvård. Utan att för den skull gå in på detaljer var det ena tillfället ett grovt övergrepp som jag har behövt få behandling för. Det som skedde bakom stängda dörrar var min värsta mardröm som vuxen och det satte djupa spår. Jag blev åter traumatiserad på en plats som skulle skydda mig från att göra mig själv illa. Men istället för att vara trygg gjorde någon annan mig mycket illa. På grund av bland annat hot och skräck berättade jag inget för någon förrän många år senare då jag visste att jag aldrig mer skulle behöva återvända dit. Först när jag kände mig trygg nog kunde jag för första gången berätta om det som hände.

black and white black and white depressed depression
Photo by Kat Jayne on Pexels.com

Att vara på tvångsvård gör att man är i en särskilt utsatt situation. Du kan inte ta dig därifrån. Du kan inte välja att undvika din förövare eller vara hos din familj efteråt för att få tröst och stöd ifall man nu hade berättat. Du är helt utlämnad, ensam, i en situation där du är maktlös. Att inte kunna undvika sin förövare efteråt är fruktansvärt traumatiserande. Du tvingas möta förövaren igen och igen, kanske varje dag. Du kan hamna i ett rum, ensam med förövaren, utan att någon ens misstänker något och utan att någon skyddar dig. Det är bara du och förövaren. Och hen kan göra vad han vill med de rätta orden och hoten för allt du vill är att komma därifrån för att slippa ännu mer smärta.

Jag var redan innan övergreppet rädd att mitt LPT inte skulle släppas och jag ville vara foglig, försöka ”sköta” mig för att komma hem. Jag blev hotad med just det, att inte få komma därifrån om jag sade något. Jag blev också hotad genom att personalen som utsatte mig sa att ingen skulle tro mig. Han skulle skriva saker i min journal som gjorde att ingen skulle ta mig på allvar. Jag var övertygad om att han hade rätt. Vem skulle tro en patient som nästan dagligen hamnade i dissociativa tillstånd där hon återupplevde övergrepp från barndomen? Jag var övertygad om att andra skulle säga att jag blandade ihop saker. Vem hade trott mig om jag hade vågat anmäla med tanke på att jag vid det laget hade hunnit samla på mig 9 olika tunga diagnoser enligt läkarna?

Bortsett från att jag var så rädd att jag frös till is, blev hotad fysiskt med våld och med hot om att manipulera läkare att tro att jag inte skulle vara trovärdig på grund av min bakgrund och mina diagnoser, var jag också tungt medicinerad. Ytterligare ett skäl att inte tro mig. Jag valde att ”glömma”.

Vid ett annat tillfälle blev jag tafsad på under tiden jag hamnade i ett dissociativt krampanfall. Jag hade vak och så fort jag började krampa skulle mitt vak ringa på larmklockan för att sjuksköterskan skulle komma och ge mig en injektion mot kramperna. Jag hade vid flera tillfällen inte fått luft under tiden och behövt hjärt-lungräddning för att andas igen. Det var alltså inga småkramper. Men det fanns personal som utnyttjade sin makt och mitt hjälplösa tillstånd då jag inte kunde värja mig och tog på min kropp innan han tryckte på larmet. Återigen sade jag inget och ville bara glömma allt.

Eftersom jag aldrig anmält något av det som jag blev utsatt för vet jag inte hur det går till när man anmäler. Jag vet dock att jag är långt ifrån ensam om att ha blivit utsatt för sexuella övergrepp inom vården och tagit del av mångas berättelser. Jag hoppas att man tar sådana anmälningar på allvar men tvivlar på det eftersom inga andra övergrepp jag utsatts för någonsin har gjorts något åt. Efter att jag hade blivit utsatt för ett fysiskt övergrepp på piva och förövaren blev dömd för misshandel i rätten tyckte både avdelningen och IVO att de ändå inte hade brustit i säkerheten. Ingen av de tog på sig ansvaret för att jag hade blivit utsatt för ett övergrepp (läs mer om misshandeln Misshandlad på Psyk). Vad skulle vara annorlunda med ett sexuellt övergrepp, något man inte gärna vill ha i sin verksamhet? Att blunda och sopa problem under mattan är något psykiatrin redan är galant på i många andra avseenden. Att ta på sig ett ansvar när patienter kommer till skada är inget man gärna gör. Psykiatrin är en verksamhet som inte vill och kommer ta ansvar när det går snett. Bara faktumet att jag inte vågade anmäla visar att jag hade noll förtroende för de. Jag kände mig inte trygg innan övergreppen och desto mindre efteråt.

Den naturliga följdfrågan är då: hade detta kunnat undvikas i mitt fall? Man kan naturligtvis aldrig veta om en anställd kommer missbruka sin makt. Det är omöjligt att veta om personen sedan tidigare varit ostraffad och inte beter sig på ett sätt som väcker uppmärksamhet. Ingen kan läsa tankar och veta om någon kommer begå ett sexuellt övergrepp. Om det finns personal som har misstankar pga att de ser ett felaktigt bemötande, om någon går över gränser på andra sätt, så borde man hålla ögonen öppna. Men man kan å andra sidan inte förvänta sig att personal ska vara misstänksamma mot varandra. Därför kan jag inte svara på frågan om detta hade kunnat undvikas. Troligtvis inte.

Ett annat problem dyker upp. Säg att jag hade anmält dessa övergrepp och det hade visat sig att jag hade behövt vård för den skadan övergreppet åstadkommit. Jag hade alltså varit mer eller mindre beroende av att få hjälp av samma verksamhet i vilken jag nyss traumatiserats. Hur hade annan personal reagerat? Hade de som jag hade behövt prata med för att få terapi trott mig eller sin kollega? Hur hade det blivit med lojaliteten speciellt om det är ord mot ord och det saknas bevis? Hade jag verkligen kunnat få hjälp eller hade man traumatiserat mig ytterligare genom att misstro mig istället för förövaren? Det här är nog bra frågor att ställa sig som personal. Om en sådan situation uppstår att en kollega blir anklagad för sexuella övergrepp mot en patient, hur förhåller man sig då? Backar man upp sin kollega, den som man kanske tror aldrig hade kunnat gjort något sådant? Eller hade man tagit bestämt avstånd för att markera att man tror den utsatte? Om man misstänker att en kollega går över gränsen, hade man konfronterat eller hade man knipit igen?

Tyvärr finns det ingen lösning på att folk blir utsatta för sexuella övergrepp. Det kan ske var och när som helst och psykiatrin är inget undantag. Jag lastar därför inte själva verksamheten för det som hänt just mig. Jag lastar förövarna. Men jag kan ändå känna ett svek över att detta har kunnat ske. Det borde aldrig hänt och det är därför viktigt att vara medveten om att detta sker. Det är viktigt att inte blunda för verkligheten att sexuella övergrepp förekommer inom psykiatrin och att vara beredd att stötta de utsatta när det händer. Verksamheten måste ta sitt ansvar. Och det gör de inte i dagsläget. Man återtraumatiserar redan traumatiserade patienter. Man mår sämre när man kommer därifrån än man kom dit!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s