Stoppa undan skuldkortet!

Ord har makt. Fel ord vid fel tillfälle kan åstadkomma mycket skada. Händer det dessutom regelbundet och orden kommer från personer i maktpositioner kan det påverka en mer än man tror. Jag tror inte att någon med flit vill lägga skulden på en patient men likväl har man skuldbelagt mig i mycket stor utsträckning under många år inom psykiatrin. Ofta på grund av okunskap, ibland i stressade situationer och ibland för att man varit frustrerad över faktumet att jag inte blev bättre av deras vård. Men oavsett anledning har dessa ord och tankebanor etsat sig fast och jag kan än idag känna hur mycket de har påverkat mig negativt.

Hur har man använt skuldkortet? Hur ofta har jag inte hört personal och läkare säga att jag borde ha gjort si eller så istället efter att jag hade skadat mig? Hur ofta sade man inte att jag vill manipulera min omgivning? Det man inte förstod var att mitt självskadebeteende aldrig har varit ett val. Man har lastat mig för en strategi jag utvecklade för att orka med känslor som inte går att orka med annars. Mitt beteende var mitt sätt att orka leva med ofattbara trauman i bagaget. Ändå valde läkare att gång på gång säga ord som skadade synen på mig själv mer och mer, ord som bröt ner mig systematiskt.

När jag hade svåra dissociativa störningar fick jag år efter år höra av t.o.m. överläkare att jag skulle sluta låtsas. Det skrevs i mina journaler att jag framkallade mina egna flashbacks och min egen ångest för att få uppmärksamhet, att jag inte dissocierade utan bara ville ha tid av min make, att jag egentligen hade kunnat bryta dessa tillstånd om jag bara hade velat mm. Jag har kallats egoist, att jag använder en avdelning som min teaterscen. Detta på grund av stor okunskap om C-PTSD och dissociativa tillstånd. Man har helt enkelt inte förstått vad det rör sig om, felbehandlat mig och uttryckt sig därefter. Hur har det påverkat mig?

Det är lätt att säga ”bry dig inte om det, du vet i slutändan att de har fel.” Men faktum är att jag redan hade ett uselt självförtroende och redan lade skulden på mig själv för allt annat. Jag tog på mig skulden för de övergreppen jag hade utsatts för som liten. Jag hatade mig själv från topp till tå. I ett sådant läge har man inte förmågan att skaka av sig sådana uttalanden, dessutom ännu mindre när det inte är undantag utan regel. När jag hade hört deras ord om att jag hittade på och bara ville ha uppmärksamhet tillräckligt många gånger, började jag tro på det tyvärr. Under många år fick de mig att tro att jag framkallade mitt egna dåliga mående själv. Jag undrade vad jag gjorde för fel som mådde så dåligt. Jag gick runt och tänkte efter vad det var som gjort att jag återigen fått en flashback av tider med övergrepp och jag hittade naturligtvis aldrig några svar.

Deras ständiga skuldbeläggande gjorde stor skada. Och eftersom jag inte blev bättre oavsett vad de gjorde, vilka mediciner jag fick eller vilken terapi jag gick, trodde jag verkligen till slut att jag på ett omedvetet sätt valde att må såhär. Det räckte inte med allt annat jag kämpade med utan psykiatrin som helhet fick mig att tro att jag valde min ohälsa och att jag inte ville bli frisk.

2015 var jag inlagd och jag hade svåra funktionella kramper som liknade epilepsianfall. Mig fattades inget fysiskt. Det var en konsekvens av trauma, dissociativa kramper. Jag kunde inte styra de, desto mindre sluta. Men flera läkare tvivlade trots att vissa hade konstaterat den rätta orsaken. Jag slutade andas till slut, blev blå om läpparna och HLR sattes igång. När jag flera månader senare skrevs ut minns jag hur jag satt hemma själv en kväll och läkarnas ord om hur jag fejkar saker snurrade runt i mitt huvud. Jag visste att jag inte kunde fejka att sluta andas men ändå försökte jag kolla om det gick att styra över det själv. Jag höll andan så länge det bara gick om och om igen för att luska ut om det var mitt eget fel att jag hade slutat andas. Naturligtvis kunde jag inte framkalla andningsuppehåll själv men bara faktumet att de fick mig att tro det är skrämmande, att de spelat skuldkortet så många gånger att det var min egen övertygelse till slut!

Långt senare, efter att jag haft kontakt med psykiatrin, kan jag komma på mig själv när jag har sämre dagar, att jag undrar om det är något jag har gjort så att det är en sämre dag. Än idag dyker tanken upp automatiskt att jag valt att må dåligt. Sen kommer jag på mig att jag tänker tanken och slår bort den för jag vet bättre. Men de har verkligen präglat mitt tänk och min syn på mig själv. Med tanke på hur mycket tid jag har tillbringat på psyk är det inte konstigt att man till slut påverkas av det som sägs, även om det inte stämmer.

Det värsta är att jag inte ens tror att de som under alla år sagt sådana ord och påståenden till mig är medvetna om vilken skada de faktiskt åstadkommit. Jag tror inte de är medvetna om hur flitigt man har spelat skuldkortet, hur sårbar man är när man mår så dåligt, att allt negativt fastnar och att man inte kan skaka av sig det. Att lägga skulden på en patient, att hålla de ansvariga för beteenden som är överlevnadsstrategier, att på grund av okunskap om psykologiska mekanismer anklaga någon för att hitta på, går inte obemärkt förbi. Jag har behövt ha hjälp att bli av med tron att saker var mitt fel. Så långt har det gått. Man har år efter år lagt en skuld på mig som aldrig varit min! Jag är oerhört tacksam att jag till slut fick rätt hjälp av Tapping. Därigenom har jag förstått varför jag har agerat som jag gjort och att min psykiska ohälsa aldrig varit mitt eget fel eller något jag valt. Men hade jag inte fått den hjälpen hade jag fortfarande trott jag valde att leva så här!

Kom ihåg att det du säger spelar roll. Du kan sänka eller lyfta upp någon. Var varsam med hur du uttrycker dig. Skadan av fel ord kan vara stor och det kan ta år att skaka av sig det. Att dra fram skuldkortet för att man saknar kompetens, kunskap eller är stressad är aldrig ok! Du kan märka någon för livet utan att veta om det!