Bemötande · C-PTSD · Mind recovery terapi · psykvård

Att hantera det outhärdliga

Något som funnits som en röd tråd i min kontakt inom psykiatrin är att man vill lära patienten att hantera känslor och minnen. Tanken kan låta god, att ge patienten verktyg för att kunna få en bättre vardag. Men är det alltid lämpligt att kräva av någon att hantera känslor och minnen?

En sak man ofta inte tar i beaktande inom psykiatrin är individuella behov. Alla ska ha samma slags behandling enligt fastslagna ramar och manualer. Det finns sällan utrymme att ge patienten det den behöver, anpassad till individen, utan patienten får vad som ska ges och vad som kan erbjudas och det i ett visst antal timmar eller antal gånger. Man missar olika svårighetsgrader i problematik och trauman. För det är givetvis skillnad på svårighetsgrader i vad människor varit med om och vad trauman fått en att känna.

Det finns jobbiga saker, trauman, som vi varit med som vuxna, en eller flera händelser. Sen finns det trauman som vi är uppvuxna med, genomlevt och rent av överlevt. Saker inget barn ska behöva vara med om, ex övergrepp eller andra händelser och situationer ett barn inte kan hantera. Händelser och känslor som leder till bl.a. komplex PTSD dvs man har många fler symtom än de vid PTSD. Man lider av dissociativa tillstånd, känslomässiga flashbacks som kastar en tillbaka till fruktansvärda upplevelser. Det finns många som varit med om så hemska saker i sin barndom att man knappt tror det är möjligt att överleva. Även dessa hamnar inom psykiatrin. Och vad lär man dessa? Att de ska hantera att minnas, återuppleva, känna det outhärdliga.

När kroppen går in i dissociativa tillstånd betyder det att den använder sig av extrema psykologiska försvarsmekanismer. Har man dessutom flera sådana borde både läkare och psykologer förstå vidden av trauman man varit med om som barn, saker som inte gick att hantera utan kroppen måste ingripa och skydda en. Bara detta borde vara en indikation på att det inte vore bara omöjligt utan även oetiskt att kräva att hantera det som inte ens kroppen och psyket kan hantera längre. Det är som att ge patienten olika nycklar men ingen av nycklarna passar till låset. Ingen nyckel låser upp kedjorna man är fånge i och när man inte kommer loss, trots att man försökt använda alla nycklar, beskylls man för att inte ha försökt låsa upp låset. Det är som att begära av någon som sitter i rullstol att resa sig upp och gå. Det går inte. Man leder någon till en återvändsgränd och lämnar de där med dåligt samvete och en massa nycklar till ingen nytta.

pexels-photo-951409.jpeg
Foto av Travis Saylor pu00e5 Pexels.com

Ofta skickades jag hem med läxor från min terapi, med verktyg, råd och listor på hur jag ska hantera känslor och situationer. När jag inte klarade det och jag istället i all desperation återgick till att skada mig istället, den enda strategin som tillfälligt hjälpte mot den ohanterliga inre smärtan, blev jag skuldbelagd. Jag hade inte använt mina så kallade färdigheter, jag hade inte tillämpat det jag borde, jag hade inte följt handlingsplanen mm. Det var alltid mitt fel. Det var aldrig någon som satte sig ner och ifrågasatte om jag ens var i stånd att hantera det jag varit med om. Det var ingen som stannade upp och insåg att det var något man inte kunde kräva av mig. Man bara fortsatte att ge mig en massa olika verktyg och nycklar som inte låste upp ett enda lås jag satt fast i. Jag kände mig värdelös.

Det finns känslor som bildats till följd av så svåra trauman att de är outhärdliga och omöjliga att bemästra med hjälp av kognitiva förslag på vad man ska göra i stunden dessa känslor tar över. Det kognitiva och rationellt tänkande sätts ur spel när känslor är för starka och de styr när de är övermäktiga. Det är inget man kan hjälpa eller ska skuldbeläggas för. Man behöver behandling, inte lära sig att hantera det som inte går att hantera!

Det är inte alltid fel att lära ut att hantera saker. Men det blir fel när man drar allt över en kam. Som ett exempel är det möjligt att hantera en ångest som ligger på 2 eller 3 av 10 på en skala. Då är det rimligt att lära ut färdigheter för att hantera situationen och känslorna. Det är en annan sak att be någon hantera en ångest på 10 som gränsar till psykos. Men inom såväl öppen- och slutenvården gjorde man ingen skillnad mellan olika svårighetsgrader och det är det som blir problemet med människor med komplexa trauman.

Vad ska man då göra med patienter som varit med om så hemska saker att man inte borde och inte kan begära av dem att hantera det de varit med om och de känslor det gett upphov till? Är de hopplösa fall? Enligt psykiatrin hade man tömt ut alla rehabiliteringsåtgärder i mitt fall och jag misslyckades igen och igen med att hantera mina känslor. Men bara för att de inte förstod bättre betyder det inte att det inte fanns hjälp att få. Det finns nämligen en behandling som gjort att det som tidigare varit omöjligt att hantera blivit möjlig att hantera.

I Mind recovery terapi, vars grund består av tapping, jobbar man med att avaktivera otrygghet. Resultatet blir att känslor åter hamnar i balans där de går att hantera även efter komplexa och svåra trauman. Först när du kan hantera känslor bör man begära att göra det och lära ut verktyg för att underlätta. Allt annat är inte rimligt. Tyvärr är det är enklare att kalla en patient för terapiresistent än att inse att man begär det omöjliga, att se bristerna i de få behandlingarna man erbjuder, att inse att vi är individer med olika behov och olika svåra bakgrunder. Det är mycket lättare att lägga skulden på patienten, att de inte samarbetar när de i själva verket inte har kapacitet att göra det som psykiatrin tycker de borde klara av. Det är lättare att påstå patienten inte vill låsa upp låset än att erkänna man gett de nycklar som aldrig passat till det!

pexels-photo-67094.jpeg
Foto av Marcin Szmigiel pu00e5 Pexels.com

2 reaktioner till “Att hantera det outhärdliga

  1. Så makalöst bra du skriver om det du varit med om! Stor igenkänning på hur psykvården (inte) fungerar när det handlar om trauma. Har själv inte erfarenhet av att vara inlagd men gott om erfarenhet av terapier som missar/inte kan trauma. Har oxå sökt sen jag flyttade hemifrån. Alltid kunnat sätta ord på vad som hänt mig och naivt trott på att jag därigenom ska kunna få hjälp. 53 i år och har hittat havening, tappning, hypnos mm. Stoooor skillnad.
    Så GLAD att du tagit dig ut och äntligen får läka.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s