Bemötande · C-PTSD · Traumamedveten omsorg (TMO)

Hur avsaknad av TMO skadar vs hur dess tillämpning hjälper i praktiken

Förra inlägget handlade om vad Traumamedveten omsorg (TMO, ett forskningsbaserat förhållningssätt) är och varför den omsorgen är så viktig. I detta inlägg ska jag berätta om erfarenheter där man inte använt det vs där man använt det. När man låtit bli har man har använt sig av metoder som skadat och brutit tilliten till personal och psykiatrin. Här är några klassiska exempel där man borde haft kunskap och förståelse för traumaresponser men inte haft det.

Ett mycket vanligt symtom vid komplex ptsd är att patienten inte kan eller har stora svårigheter med att reglera och hantera känslor. Vid tidiga barndomstrauman har barnet inte lärt sig det. När jag tidigare blivit arg för att jag blivit orättvist eller kränkande behandlat har man oftast straffat mig för något jag behövde vård och behandling för och behövde bemötas på rätt sätt, med TMO, eftersom detta var en naturlig traumarespons. Man har lagt skulden på mig och deras sätt att förhålla sig till mig var triggande, förvärrade situationen och mitt mående avsevärt. Ofta användes våld, bältesläggning, tvångsinjektion, verbala hot, förnedring och förflyttning. Personalen tog min ilska personligen, deras egna känslor triggades och därför gick de i försvarsställning istället för att förstå att det var en traumarespons som krävde empati, lågaffektivt bemötande, validering av känslan, utrymme och inte röra vid en utan samtycke. Med TMO hade man förstått vad som triggade till värre beteende och ökad affekt och vad som istället hade dämpat känslan.

Här är 4 exempel ur verkligheten för att visa på vilken skada avsaknaden av TMO gjorde respektive nyttan vid tillämpning av det i praktiken inom psykiatrin. Försök se, vem som använde TMO och vilket värde det finns i det förhållningssättet för båda parter, patienten och personalen.

Situation 1: Jag har varit på terapi, kom tillbaka till avdelningen och mådde väldigt dåligt och bad om lugnande medicin. Sjuksköterskan var upptagen. Efter en timmes väntan hade jag fortfarande inte fått något lugnande och måendet förvärrades tills jag hamnade i affekt där jag inte kunde reglera känslan mer, det jag ville undvika med medicin i tid dvs jag tog mitt ansvar. Jag blev tillsagd att lugna mig med irriterad röst. Under tiden och hela timmen innan hade jag haft inre bilder på övergrepp i mitt huvud, flashbacks, som inte slutade. Ingen pratade med mig varför jag behövde lugnande. Alla ignorerade mig fast de visste jag varit på terapi och mådde dåligt. Efter en timme var ett affektutbrott ett faktum när jag hade tiggt och tjatat om lugnande. Jag började skrika, kände mig osedd, ledsen, besviken och oviktig under ilskan. Jag fick en högljudd tillsägelse med hot i rösten att inte skrika vilket gjorde mig ännu mer osedd och oviktig och nu rasande, att mina behov och känslor aldrig validerades. Det ledde till slut till att de brottade ner mig på golvet, med ett knä i ryggen, höll i mina handleder. Nu kom läkaren, fick lugnande och släpptes. Inget förtroende fanns på denna avdelning. Ingen pratade om händelsen för det var så man gjorde. Jag lämnades i känslan att allt som vanligt var mitt fel. Gråtandes kröp jag ihop på min säng resten av dagen och kände deras grepp om mina handleder.

Situation 2: Återigen var jag i hög affekt, kunde inte reglera min ilska. Var utanför vid ingången till psyk och läkaren kom snabbt ner för att möta upp mig och min anhörig som behövde hjälp. Läkaren tog över. Med lågaffektiv, lugn och tyst röst sa han att vi skulle gå en rask promenad. Han frågade om han fick röra mig och jag sa ja. Han lade armen försiktigt över min axel och vi gick tillsammans en bit där han lät mig förklara vad jag kände. Lugnt svarade han att det är ok att vara så arg, han förstår varför men att jag ändå skulle må bättre av att följa med upp. Jag hade inte lugnat ner mig än, slog med handen på buskar och läkaren lät mig utagera till ett visst mått, sen sade han att det räckte nu med lugn röst och med en mjuk hand på min axel ledde han mig utan tvång bort från buskarna och affekten lade sig fort så vi kunde gå till avdelningen. Jag var helt dränerad, vilade en stund och efter det pratade jag och läkaren i lugn och ro om vad som hänt, avslutade med ett handslag och leende. Ett förtroende uppstod som varade genom hela inläggningen, en bra relation byggdes upp. Trygghet i att jag inte skulle straffas, flyttas etc. Samtidigt lade han i ett lugnt samtal ett visst ansvar på mig att inte utagera på saker på avdelningen men var medveten om att det kunde ske och att jag ändå gjorde mitt bästa. En allians bildades, ömsesidig respekt och en tyst överenskommelse om samarbete skapades

Foto av Andres Ayrton pu00e5 Pexels.com

Situation 3: Jag var hos en terapeut som kände väl till mina trauman och vad jag jobbade med inom min traumabehandling just då som var överväldigande och därför hade jag honom som stödkontakt. Vid ett tillfälle mådde jag redan dåligt. Jag hade varit på traumabehandling dagen innan och det var tufft. Jag bad om att få slippa en övning där jag skulle känna min kropp och känslor. Jag kände redan så mycket och ville inte må sämre. Att överhuvudtaget ha en sådan övning som inledning när man jobbar med patienter med c-ptsd är inte genomtänkt eftersom många bär på svåra kroppsminnen av trauman eller har stängt av känslorna till kroppen. Övningen kan leda till att patienten hamnar i dissociativa tillstånd, kopplar bort sig från sin kropp och blir okontaktbar eller får flashbacks av vad som gjordes med dennes kropp när den nu ska känna den. Det här är kunskap som man borde förutsätta en terapeut har om man jobbar med denna patientgrupp. Detta är en typisk trigger för många, vår kropp och förnimmelsen av den. Jag behövde förklara det ganska ingående så att han skulle förstå varför jag inte ville göra övningen men han förstod till slut. Kort innan slutet av vår session påbörjade vi en annan övning där jag plötsligt skulle stänga ögonen och känna efter. Jag hade varit ytterst tydlig med varför jag inte kunde och klarade känna efter idag. Jag satt kvar en kort stund, mådde sen så dåligt att jag reste mig upp och sprang ut, skakandes med bilder i huvudet jag talade om jag inte ville framkalla genom att känna efter. Jag blev inte lyssnad på. Mina känslor kördes över, sårades, mitt mående försämrades ytterligare så min make fick fånga upp mig där hemma i gråt och ilska över att återigen inte blivit respekterad och tagen på allvar. Förtroendet försvann. Relationen var förstörd och jag kände mig inte trygg mer att återvända till någon som varken lyssnade på övertydliga vädjanden och förklaringar eller förstod att denna övning var fullständigt olämplig.

Foto av Liza Summer pu00e5 Pexels.com

En sista situation för att avsluta, för listan av icke TMO bemötande de sista 21 åren är tyvärr oändlig.

Situation 4: Jag hade fortfarande mycket svåra dissociativa tillstånd och hamnade i dem vid triggers. Ändå, trots vetskap om år av övergrepp, skickades jag till basal kroppskännedom. En patient med komplex ptsd ska alltså känna den kropp vid ett skede den ständigt hamnar i dissocieringar, en kropp som blev brutalt söndertrasslad av vuxnas våld. Naturligtvis skedde det väntade. Jag blev okontaktbar vid massa övningar. En gång fick min make komma och hjälpa sjukgymnasten som inte hade en aning om vad hon skulle göra med mig. Vid andra tillfällen hamnade jag i så svåra gråtattacker att hon fick åka med mig till psyk akut. Hur skulle jag lita på att nästa övning inte skulle leda till flashbacks? Hur skulle jag känna mig trygg där?

Svaret på vilka situationer som hade traumamedveten omsorg var endast situation 2 som jag var väldigt tacksam över. Hos alla andra tog jag skada. För att de saknade grundläggande kunskaper, förståelse för trauma, dess responser och inte kunde bemöta dem. Antingen triggades deras egna känslor, de förstod inte mina reaktioner pga okunskap om trauma, saknade empati eller hade ingen vilja att ändra sitt inlärda bemötande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s