psykvård · trauma

Vad är egentligen ett barndomstrauma?

Många förstår inte till fullo vad ett barndomstrauma egentligen är o anledningen är att ingen upplyser de om det, inte psykiatrin heller som borde gå i täten för detta! Många tror att ngt fruktansvärt måste ha hänt som t.ex barnmisshandel, övergrepp, en förälder knarkade etc.
Så klart kan det bli hemska barndomstrauman men det finns så mycket annat som är det oxå man aldrig reflekterar över och som kan skapa ett trauma hos ett barn!

Denna fras är mycket bra att lägga på minnet. Det är inte vad som hände utan vad barnet kände som är av betydelse. Det finns ett citat av kända författarinnan och medborgarrättsaktivisten Maya Angelou som skrev dessa sanna ord: ”Jag kommer kanske inte att minnas vad du sade, jag kommer kanske inte minnas vad du gjorde, men jag glömmer aldrig hur du fick mig att känna.” Och precis så är det. Man minns vad vuxna, speciellt ens föräldrar, fick en att känna när man var barn.

Det betyder att händelsen i sig kan tyckas obetydlig men om barnet kände otrygghet o kände negativa känslor som de inte fick känslomässig respons på kan de tampas med detta helt ensam. El om barnet blir jätteledsen o aldrig får tröst fastän det rör sig om en ”struntsak” i våra ögon, kan det bli otryggt.

Otrygghet är grunden till att ett trauma bildas. Otrygghet kan uppstå på många sätt utan att det måste vara hemska upplevelser som ex övergrepp. Här är några exempel på vad som kan skapa otrygghet o kan bli ett barndomstrauma. Att inte känna sig sedd eftersom föräldrar alltid jobbar mycket o inte är hemma eller har tid och man blir avvisad. Att ständigt skuldbelägga o skälla på att barnet gjort fel (barn ska göra fel, de är i den åldern där de lär sig fortfarande att göra rätt o dessutom iaktar de noga de vuxna. Om en förälder gör fel o barnet gör likadant, är det rimligt att skälla på barnet då eller har föräldern varit ett dåligt exempel?), en förälder som ofta är arg eller har en hård o kall blick som gör att barn blir rädda. Att vara ofta ensam genom ex straff som att stanna på sitt rum (Det man gör är egentligen att straffa ett barn med ensamhet, en hemsk känsla som är tungt att bära redan för vuxna!). Att inte ge barnet känslomässig respons.

Barndomstrauman är också när bra saker uteblir, ex kramar, beröm, samtal, gemenskap mm. Sånt kan skapa trauma som får konsekvenser psykiskt el fysiskt direkt eller längre fram. Och få vet varför de blir sjuka, få värk, för de hade ju ”en bra uppväxt” (dvs de menar de blev inte slagna, misshandlade, hade fint hus och ingen har berättat för de hur otroligt viktigt det är att barn får hudkontakt och närkontakt med sina föräldrar som att stoppas om vid sovdags och få en godnattpuss, att krama barnet o säga man älskar det, stryka det genom håret, lyfta upp det när det är ledset, låta det sitta i ens knä, att vagga det i famnen. (källa: https://cptsdfoundation.org/2020/10/16/children-who-get-hugs-tend-to-become-happier-adults/) När det inte sker el alldeles för sällan kan ett barn inte må bra för barn har det som grundläggande behov av att känna föräldrars kärlek och ömhet i praktiken så här.

Andra saker som kan skapa otrygghet och sedan trauma är:

  • Att en förälder har stora känslosvängningar som skapar ovisshet
  • Att som barn behöva ta rollen att ansvara för en förälder el syskon
  • Att inte bli skyddad
  • Att grundläggande fysiska behov inte tillgodoses.
  • En förälder med egna trauman o psykisk obalans, rentav svår sådan som psykos, depression, social fobi mm.
  • Att förlora en förälder i döden eller vid en skilsmässa
  • Att inte få lov att uttrycka egna känslor (när föräldrar barskt uppmanar att sluta gråta el vara arg) eller uttrycka sina åsikter
  • Att inte få känslomässigt stöd när barn känner negativa känslor
  • Kränka barnets integritet om och om igen (ex tvinga de att krama andra när de inte vill)
  • Få barnet att känna sig mindre värd genom att påpeka ngt negativt om utseendet eller egenskaper.

Allt detta skapar otrygga barn. Dessa saker räknas även upp bland de saker i den största studien om barndomstrauman som någonsin gjorts, ACE (adverse childhood experience). Det är viktigt att ha i åtanke att detta inte handlar om att skuldbelägga eller peka finger på föräldrar! Vi vill inte att föräldrar ska tro att allting är deras fel. Men det är ändå så att vi inte kommer ifrån faktumet att föräldrar är de viktigaste personerna i ett barns liv och spelar därför en mycket viktig roll. Det är något vi aldrig kan räkna ut ur ekvationen utan att för den skull leta syndabockar utan det handlar om att öka medvetenheten för att skapa trygga barn! När ett barn är otryggt ökar det risken för att inte våga sen berätta om ngt dåligt skulle hända, ex övergrepp, mobbing i skolan. För de känner sig redan otrygga o inte sedda/validerade, lyssnade på/rädda. Att skapa otrygghet hos ett barn är som att bädda för framtida hemska upplevelser för man har tagit ifrån dem tryggheten att anförtro sig till sina föräldrar eller en vuxen.

En skyddsfaktorer är om man iaf har EN förälder som får barnet att känna sig trygg. Men ett trauma kan ändå bildas men då inte kännas lika hemskt.

Det är inte konstigt att så många inte vet vad trauma egentligen är. Inte ens psykiatrin vet det ju. Hade jag berättat att jag blev traumatiserad av mina föräldrars skilsmässa för 35 år sen hade de troligen aldrig tagit mig på allvar. Inom psykiatrin bär du bara på trauma om du får diagnosen ptsd men barndomstrauman är så mycket mer än så! Faktum är att mina föräldrars skilsmässa blev ett stort trauma för mig pga att de gjorde mig otrygga först. Jag miste mitt hem, min pappa, vårt hus, en ny man flyttade in, vi blev plötsligt fattiga och det som gjorde mig otryggt var att ingen tog sig tid att vara lite extra med mig, att förklara o ha samtal om det, att bli tröstad över förlusterna. Allt det gjorde att jag kände mig otrygg o då blev skilsmässan ett stort trauma. Det fick mig att känna mig oviktig, osedd, som luft, att mina känslor kvittade vilket i sin tur skapade värdelöshetskänslor och inre ensamhet. Så när de första övergreppen skedde var jag redan alldeles för otrygg för att berätta det för någon. En klassisk kedja. En händelse som inte hade behövt bli ett trauma om de vuxna hade fyllt mina känslomässiga behov. Kom ihåg, det är inte vad som hände utan vad det fick barnet att känna!

Kunskapen om vad ett barndomstrauma är måste öka markant för att kunna hjälpa barn, ungdomar men även vuxna att må bättre, att förstå sina reaktioner, att de inte är sjuka utan uppvisar naturliga traumaresponser. För ett barndomstrauma stannar inte i barndomen utan minnen o otrygghet o speciellt vad det fick oss att känna, tar vi med oss in i vuxenlivet o våra beteenden o val styrs i största utsträckning efter vad vi känner. Har man haft en någorlunda trygg uppväxt, känt mindre otrygghet, är också chansen betydligt större att hemska händelser i vuxenlivet inte behöver bli ett trauma! Därför är det så olika att vissa får ex ptsd efter ett bankrån men inte andra. Otryggheten i barndomen reflekterar på hur vi känner som vuxna och vilken motståndskraft vi får!

Barndomstrauman kan inte medicineras bort. I vårt land står den biomedicinska syn på psykisk ohälsa högt i kurs. Vi får alla hoppas på ett paradigmskifte i detta och att trauma sätts på kartan så att orsaker blir behandlade o inte bara symtombehandlas med mediciner.

En kommentar på “Vad är egentligen ett barndomstrauma?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s