Jag skrev om barndomstrauman i förra inlägget och har skrivit mycket om hur psykiatrin inte adresserat min psykiska ohälsa till trauman och hur det lett till mycket lidande. I detta inlägg tänkte jag belysa det ur ett större perspektiv. Hur mycket påverkas egentligen ett helt samhälle ekonomiskt av barndomstrauman, speciellt när behandling för dem uteblir?
Barndomstrauma är orsak till enorma ekonomiska kostnader om vi bortser från allt lidande. Forskning visar de storskaliga effekter av skador på barn som traumatiseras. Trauma i barndomen försvinner inte mirakulöst när man blir äldre. Det går inte att ”växa ifrån” det vi upplevt eller tro att vi glömmer det. ACE (Adverse childhood experience) studien är en av de största som genomförts för att visa hur mycket barndomstrauman påverkar hälsan in i vuxen ålder men det finns även många fler. På så många plan påverkar ACE (dvs. negativa barndomsupplevelser) ett helt samhälle generationer framåt där trauma går i arv om man inte får traumavård. Några konsekvenser av ACE är bl.a. olika slag av missbruk, kriminalitet, psykisk och fysisk ohälsa som kan leda till sjukskrivningar, arbetslöshet, hemlöshet, skilsmässor, diverse övergrepp och misshandel, självmord, kortare livslängd med mera.
Jag är tyvärr ett praktexempel på misslyckad traumavård inom psykiatrin. Min uteblivna rätta behandling måste ha kostat en förmögenhet de åren jag var där och aldrig fick hjälp med orsaken till mina hälsoproblem om vi bortser från det obetalbara lidandet. Att man ej adresserar ohälsa till trauman har långtgående konsekvenser som sträcker sig över alla samhällsklasser, som en epidemi. Som Peter A. Levine uttryckte det: ”Trauma is perhaps the most avoided, ignored, belittled, denied, misunderstood and untreated cause of human suffering”
I vissa länder har man börjat jobba aktivt med ACE för att arbeta med, behandla o förebygga effekter av trauma. Dr Nadine Burke Harris i Kalifornien tar täten i att utbilda över 80 000 allmänläkare i ACE.
Inom svensk sjukvård finns trauma knappt på kartan. Det finns en uppsjö av internationella studier och forskning som stöder hur trauma påverkar hälsan, hur trauma i barndomen höjer riskerna för allvarlig ”sjukdom” längre fram (jag sätter sjukdom i citationstecken eftersom det egentligen är konsekvenserna av trauma dvs kroppens traumaresponser men betraktas och kallas som sjukdom i allmänhet). Men man fortsätter här att ignorera dessa. Här letar man fortfarande efter biologiska orsaker, fel på signalsubstanser, genetiska markörer, medicinerar o diagnostiserar med allt möjligt men inte orsaken, trauma. Ptsd behandlingar kan dröja, folk står i kö el så uteblir de helt. Behandling för komplex PTSD är knappt möjlig att få. Det är inte ovanligt att bli feldiagnostiserad istället för att se att ens problem bottnar i trauma och att symtom inte är tecken på diagnoser utan traumaresponser. Man tar mediciner i åratal utan att någon tar reda på orsaken till ens dåliga mående, både psykiskt men likaså fysiskt eftersom trauman efterlämnar kroppsminnen (muskelminnen) och kroppen har inte glömt det den utsattes för. Allt registrerades när vi var barn även om vi inte alltid kan känna det p.g.a. att vi var för otrygga och det kan också manifestera sig i kroppen är forskningen överens om.
Nyligen fick Sverige kritik för att det saknas kompetens, kunskap, vilja och behandling för sexualbrottsoffer. ”Rätten till bästa möjliga hälsa är en mänsklig rättighet – också för den som utsatts för våldtäkt, incest eller andra sexuella övergrepp.” ”I januari 2019 mottog Sverige kraftig kritik från Europarådets expertgrupp Grevio på grund av den bristande tillgången till specialiserad traumabehandling för sexualbrottsutsatta. År 2020 gav också SKR ut en rapport som bekräftade vårdens oförmåga att möta denna patientgrupps behov.” ”Om inte specialiserad hjälp finns på detta område kommer suicid, psykisk ohälsa, missbruk etcetera med största sannolikhet att öka bland alla dessa utsatta människor…” Ingen jag mött i mina 21 år inom psykiatrin har, trots titlar som chefsöverläkare eller specialister, haft kunskap om c-ptsd och dissociativa tillstånd, desto mindre vetat hur man ska bemöta och ännu mindre hur man ska behandla det mer än med psykofarmaka, våld, hot och bestraffning för symtom (ex självskadebeteende, ätstörning, missbruk mm) som är traumaresponser och det har snarare orsakat ännu fler trauman. Och jag är inte ensam om dessa upplevelser.
Enligt den senaste statistiken är var 5:e barn utsatt för sexuella övergrepp idag dvs 6 barn i en skolklass o mörkertalet är stort och dessa siffror gäller endast barn, inte vuxna! Dessutom pratar vi bara om sexuella övergrepp, inte fysiska eller känslomässiga övergrepp, vanvård, föräldrar med missbruk, psykisk ohälsa, skilsmässor, mobbning, förlust av en förälder, att bevittna våld i hemmet och många andra trauman barn utsätts för (se förra inlägg). Allt sådant påverkar barnen som blir vuxna och som då kommer bära på trauma. Synliga men oftast osynliga skador som kommer att yttra sig på vår hälsa, vårt beteende, våra val i livet och som inte bara påverkar våra egna liv utan även våra barn, familjer och resten av samhället i flera generationer framöver.
Detta återspeglas alltså i ett helt samhälle. Att inte erbjuda människor hjälp och en fungerande behandling kommer fortsätta att inte bara orsaka lidande och de ovannämnda konsekvenser utan även kosta ofantligt mycket pengar. Bara ur den synvinkeln borde detta bli ett mycket prioriterat område att investera långsiktigt i, inte i korta projekt.
Här är några exempel på vad trauman kan kosta för samhället i en studie. Barndomstrauman förknippas ofta med psykisk ohälsa. Bara ångest och depression kostar totalt samhället i Europa och Nordamerika 51 biljoner dollar för ångest och 82 biljoner dollar för depression! Efter psykisk ohälsa är lungsjukdomar en enorm kostnad p.g.a. trauma som lett till ex rökning, astma etc. som kostar båda kontinenter tillsammans 146 biljoner dollar. Näst därefter kommer kardiovaskulära sjukdomar och cancer som många förknippar mindre med trauma men som ingår i ACE studien som konsekvenser på barndomstrauman. Och de kostar ofantliga summor. Den totala kostnaden från de som har 2 eller fler trauman på ACE listan landar Europa på 581 biljoner dollar och Nordamerika på 748 biljoner dollar. Detta blir 1.329 triljoner dollar (en triljon är 1 000 000 000 000 000 000, dvs en etta följd av 18 nollor) per år i bara Europa och Nordamerika! 
Tänk er då sjukvårdskostnader för summorna för kronisk ohälsa när behandling för trauma som c-ptsd uteblir livet ut! Flickor som utsattes för sexuella övergrepp har 26 gånger ökat risk att söka vård för självmordsförsök och 19 gånger ökad risk att söka vård för psykos, de söker sjukvård mycket oftare, har ökad användning av läkemedel och alkohol. Hur kommer de prestera i skolan och vad kan det leda till? Konsekvenserna blir som ringar på vatten. Hur många av dessa behöver inneliggande slutenvård? I snitt kostar en plats 7 800 kronor per dygn. Det var också nästan 10 gånger så vanligt att de fick mediciner för ångest och sömnproblem. Man vet att de som utsattes för olika slag av övergrepp som barn har värre kronisk smärtproblematik. Många behöver hjälp av fysioterapeuter, smärtkliniker, sjukgymnastik, smärtlindrande läkemedel mm. Och allt detta kostar bortsett från lidandet! Vad kostar missbruksvården oavsett kön? Om en individ har ett alkohol- och narkotikamissbruk (vilket är en vanlig traumarespons eller s.k. copingbeteende), ett utagerande beteende och är inblandad i kriminalitet krävs oftast en placering som kan kosta runt 4 000 kronor per dygn, ibland mer. Det ger en månadskostnad på cirka 120 000 kronor för en person.
Så även alla kostnader för polis, ambulans, brandkår, socialen, rättegångar, kriminalitet, fängelser, försäkringskassan och ersättningar, hjälpmedelscentralen och hjälpmedel, arbetsförmedlingar och dess bidrag, behandlingshem, LVU/HVB/SIS- hem, alla personalens löner, ja, listan är väldigt lång över hur många instanser som är kopplade till att bekosta konsekvenser av barndomstrauman! Det är svindlande summor för staten men även pengar som många betalar privat p.g.a. missnöjet med den offentliga (eller uteblivna) vården. Det sägs att det inte finns pengar, talas om besparingar. Men i längden kostar ett icke traumamedvetet samhälle så mycket mer pengar i generationer framöver att det är dags att tänka om!
Rösten inifrån 