Smärtproblematik på psyk ignoreras

Alltför många människor som mår psykiskt dåligt har även psykosomatiska besvär, många gånger i form av fysisk smärta i kroppen.

Något som fick mig att reagera vid min sista inläggning var hur många på den psykiatriska avdelningen som hade fruktansvärda smärtor och att det hos flertal personer var orsaken till extrem livsleda, svår depression och uppgivenhet eftersom man inte fick hjälp med smärtlindring. Jag har själv haft fruktansvärda smärtor i halva min kropp som har varat flera år och vet verkligen hur detta kan ta livsglädjen ifrån en. Liksom många andra är jag fullt utredd och inget fysiskt fattas mig. Smärtorna är psykosomatiska dvs det finns inga medicinska orsaker eller avvikelser som skulle kunna orsaka smärta. För någon med komplex ptsd är detta tyvärr ingen ovanlighet och många som bär på trauma har även psykosomatiska besvär. (Det finns givetvis många fler psykosomatiska besvär men jag tänker här hålla mig till just smärtproblematik).

Det är inget nytt att man får ont i kroppen när man mår psykiskt dåligt. I många psykiatriska så kallade diagnoser ingår det t.o.m bland symtomen. Som redan nämnts så är det mycket vanligt med smärtproblematik vid c-ptsd och ptsd. När man varit med om trauma spänner sig kroppen av rädsla, vid fight/flight/freeze läge. Vid oro och ångest men även depressioner mm är det inte ovanligt att få psykosomatiska smärtor. Långvariga spänningar uppstår av olika anledningar och en del av dem kan man göra något åt själv och med hjälp av rätt kunskaper. Men på en avdelning motarbetas dessa på många plan. De omöjliggör eller erbjuder inte möjligheten till att minska smärta där. Hur då?

Här är några exempel. Spänningar uppstår bl.a av sömnlöshet. Väldigt många som mår psykiskt dåligt sover dåligt. Att dela rum med någon bidrar inte alltid till sömnkvalitet. Kroppen kan inte komma i avslappningsläge. Dålig syresättning i muskler leder till mjölksyra och det gör inte bara ont utan kan leda till inflammation, svåra smärtor. Syresättning kan ökas med rätt andning. På en avdelning hade man kunnat lära ut andningstekniker. Men även motion spelar en avgörande roll hos många för att minska smärta. Men hur ska man göra det om man inte ens får gå ut och det inte finns tillgång till maskiner som tex ett enkelt löpband? Brist på Magnesium o Kalcium kan förvärra/orsaka smärta. Varför inte uppmärksamma patienter på tillskott? Kyla gör att vi spänner oss och jag kan av egen erfarenhet berätta hur många som helst gånger jag frusit på höst och vinterhalvåret på psyk pga det är kallt på avdelningen, det fattas tillräckligt med filtar och tjocka täcken. Allt sånt låter som små detaljer men många bäckar små…och när jag var inlagd gjordes inget av detta. Man pratar överhuvudtaget inte om smärta, dess uppkomst o lindring som om det inte hör dit fastän det ar en direkt koppling till just många psykiatriska diagnoser! Vi är och förblir ett, kroppen och psyke.

När jag var inlagd på den psykiatrisk avdelningen fick jag ingen som helst hjälp med mina svåra smärtor trots att dessa, som hos så många andra, var en stor del av orsaken varför jag var där. De hade triggat mitt dåliga mående så extremt att livet inte kändes uthärdligt mer. Man kan logiskt sett tycka att det borde vara det man fokuserar på främst för att komma tillrätta med det psykiska måendet när det finns ett tydligt samband och patienten uttryckligen om och om igen talar om att smärtorna gör att de tappat viljan att leva. Minskar smärtorna så kommer troligen även måendet att förbättras då man får en helt annan livskvalitet. Såklart är smärtorna ett symtom på andra problem och orsaken behöver behandlas. Men när smärtorna är så svåra att de leder till suicidala tankar eller försök att ta sitt liv bör de initialt lindras för att sedan kunna arbeta med varför de uppstått, ofta till följd av ens mående.

Andra patienter på avdelningen jag mötte i dagrummet såg att jag hade en Tens apparat på mig. Vi kom då att prata om just våra outhärdliga smärtor och att dessa var anledningen till att vi var inlagda men utan att få hjälp för det. De mådde så dåligt att livet inte kändes värt att leva mer om de inte fick smärtlindring och en del hade gjort suicidförsök. Trots det fanns det i hela sjukhuset inom psykiatrin inte en enda fysioterapeut, ingen massör, kiropraktor, naprapat, någon som utförde taktil stimulering, akupunktur, medicinsk yoga, information om hur man kan komma i kontakt med ex smärtkliniken, kunskap om medicinsk smärtlindring eller ens en vilja att ta reda på var man kunde få hjälp. Jag fick anskaffa och bekosta en Tens apparat själv på eget initiativ. Inte ens med detta hjälpmedlet mot smärtor fick jag någon kunskap om av personalen utan maken fick ta reda på detta själv. Under en månads tid låg jag alltså på ett univeristetssjukhus med så svåra smärtor att jag ville dö, grät, tjatade veckovis på min kontaktperson, på sjuksköterskor, kurator och läkare för att få dit en konsult från smärtkliniken, få bokad en tid hos en fysioterapeut, få akupunktur eller ens kontaktuppgifter dit. Men utan gehör. Och ingen brydde sig om de andra med liknande smärtor heller. Där gick vi och grät. Vissa fick vredesutbrott, andra kunde knappt andas av smärtor. Men ingen på en psykiatrisk avdelning tyckte de hade med detta att göra! Hur är detta ens möjligt?

Det finns sätt för att lindra eller i alla fall försöka att lindra smärtor. Man vet idag att t.ex. hudkontakt gör att Oxycotin utsöndras, en signalsubstans i hjärnan som ger smärtlindring, lugn och ro och minskar stress vilket i sin tur leder till att spänningar kan slappna av och göra mindre ont. Taktil stimulering eller lättare massage är bara några få exempel på uppgifter som även skötare hade kunnat utföra utan större utbildning för att tillfälligt lindra extrema smärttoppar. Akupunktur har visat sig fungera hos många mot smärta och jag har tidigare för många år sedan varit på en avdelning där en sjuksköterska satte akupunkturnålar i avslappnande syfte.

När jag skrevs ut var mina smärtor lika svåra, min livsglädje inte mycket större. Men ingen brydde sig. Psyk blev återigen bara på en förvaringsplats. Jag fick inte någon som helst information om vart jag skulle vända mig för att få hjälp med mina smärtor. Jag fick aldrig pratat med någon som faktiskt kunde medicinera svåra smärtor, ett telefonnummer till en fysioterapeut eller akupunktör eller dylikt. För mig var den vistelsen på psyk återigen fullständigt ofruktsam. De lät mig och andra med mig ligga i de värsta smärttopparna alldeles ensamma, något ingen borde behöva göra, desto mindre på ett sjukhus. Det är rent av absurt 2021 på en psykiatrisk avdelning.