Bemötande · psykvård · trauma · Traumamedveten omsorg (TMO)

Ilska, en oönskad men normal känsla.

Att vara arg när man har varit med om någonting jobbigt, t.o.m traumatiskt, är en normal känsla. Att bli arg när olika slags lidande inte verkar ta slut är också en fullständigt förståelig reaktion. Varför kan psykiatrin då inte bemöta en arg patient och låter det nästan vara tabu att vara arg på en avdelning?

Jag är fullt medveten om att man inte kan ha arga, t.o.m rasande, patienter fritt fram på en avdelning. Det skulle skapa kaos, otrygghet för medpatienter och osäkerhet bland personal. Ändå måste det finnas sätt att validera en patient som är arg över händelser som skadat eller kränkt en. Ilska är en sekundär känsla dvs en flykt för att inte känna den primära som kan vara exempelvis ensamhet, svek, besvikelse, sorg. Många gråter efter ilskan lagt sig, då kommer den primära känslan fram. Men inom psykiatrin, även inom en slutenvårdsavdelning är detta en oönskad reaktion och känsla man inte vill ha på en avdelning. Man vill inte ha en arg patient. Men det är knappast hälsosamt att hålla igen ilska och inte få låta den komma till tals heller då den tillhör vårt normala känsloregister!

Tyvärr har jag själv inte erfarit mycket annat än få undantag att det är absolut inte ok att vara arg på avdelningen. Man förstår inte att ilskan inte är riktad mot personen men personal tar den personligt. Man förstår inte att en patient med trauma inte ens kan hantera o reglera ilska och därför inte kan hjälpa ett raseriutbrott som de ofta skäms för efteråt fastän det aldrig var deras fel. Genom att hindra patienter att känna ilska och ge möjligheter att uttrycka den, vägrar man de en del av läkning, att känna normala känslor, att vara människa!

Många gånger när jag blev arg blev jag triggad av något, ofta blev jag orättvist behandlad, man hade fattat beslut över mitt huvud utan att underrätta mig, dragit in utgång etc. Jag hade inte fått adekvat traumabehandling överhuvudtaget och kunde knappast förväntas att lägga min rättmätiga ilska där den hörde hemma, nämligen hos de som traumatiserat mig. Ofta skrek jag eller sparkade på saker för jag visste inte vart allt raseri skulle ta vägen och ingen gav mig verktyg till det heller. Jag blev till 99% straffad för en normal traumarespons ingen hade lärt mig att hantera. Ofta hamnade ilskan på personal, de som fanns närmast, och de tog det personligt. Ofta larmade de för de blev själva rädda och 3 män brottade ner mig med ett knä i ryggen med frågan ”är du lugn nu?” under tiden jag fick en tvångsinjektion av lugnande. Istället för att förstå jag är arg därför att man har skadat mig så illa och att jag inte har fått hjälp att kunna lägga ilskan på förövarna, så blev jag hotat att vara tyst, våld involverades, tvångsinjektioner eller att flyttas till piva. Blev jag arg på piva har det hänt mer än 1 gång att jag dessutom blev bältad.

När andra läser nyheter om ännu en pedofil som skadat flera barn, kokar de flesta av ilska av ren reflex. Många vill dem till och med illa. Men jag som råkat ut för det får inom psykiatrin, som ska hjälpa mig, inte ens visa min ilska?

Detta är ett återkommande problem och inte bara mig. När patienter blir orättvist behandlade kan de bli arga. När man väntat 1 timme på smärtlindrande eller lugnande pga personalbrist blir också många fullt naturligt arga. Alla har inte förmågan att sitta lugnt och vänta. Men hur ska man då göra på en avdelning att låta patienter få lov att känna ilska, vara rättmätigt arga, ja, t.o.m rasande?

På en del avdelningar finns rum för avslappning. Varför inte ha ett ljudisolerat rum med boxsäck, ha saker där man kan kasta och sparka på saker utan att man skadas eller något går sönder! Ett löpband där man får springa av sig ilska. Kuddar att skrika i. Låt mig vara arg när jag har blivit utsatt för hemska saker. Tillåt patienter att känna normala känslor och dessutom traumaresponser istället för att tystas, hotas, flyttas, skicka någon ensam på rummet. Det är bra att bli erbjuden samtal men ibland har det stegrats för mycket och det räcker inte att resonera utan man känner explosionen. Låt mig explodera om jag blivit våldtagen! Ge mig en förutsättning istället för att dämpa det normala med lugnande. Det måste få vara ok att bli arg på en avdelning för din psykiska ohälsa! Allt annat är absurt!

Hur bör personal hantera en arg eller rent av rasande patient? För det första, kom ihåg att detta inte är personligt utan du som personal råkar vara den som är på plats att få ilskan över sig. Det har inget med dig att göra. Det har att göra med det jag redan nämnt, trauma, orättvis behandling, orimlig väntan, känslor av förtvivlan som övergår till ilska. Det du bör komma ihåg är att ett lågaffektivt bemötande lugnar. Att tysta ner, hota eller skicka iväg de i ensamhet de redan känner hjälper ingen. Våga stå kvar (såklart inte om våld mot en förhindrar din säkerhet!). Men bemöt ilskan, förstå att den är normal och att det under den finns en mycket sviken och sorgsen människa som behöver dig, validera! ”Jag förstår verkligen hur arg du måste vara, du har all rätt!”. ”Jag hade också varit det i denna situation, du blev fel behandlad!”. Att röra en person då är ofta inte så lämpligt. Erbjud att prata. Är det passerat och ni inte har ett rum för att avreagera sig på ngt sätt, tänk utanför boxen. Fråga ”vad hade du helst velat göra? Skrika, sparka, boxas?” Gå in på ett rum (kanske be medpatient i ett dubbelrum att gå ut en stund om möjligt) och låt patienten skrika i kudden, slå kudden i sängen, riv sönder papper eller gör så som någon gjorde en gång med mig…

Jag minns en enda avdelning med skötare som hade känt mig sen jag nästan kom dit första gången för 21 år sen. De visste att jag bar på så mycket ilska men inte kunde kanalisera den rätt. Istället för att straffa mig gav de mig ett helt paket med bitsockor eller isbitar, följde med mig in i duschrummet där jag skulle kasta det med all kraft mot väggen i duschkabinen, om och om igen. Inget gick sönder mer än isen men jag fick känslan av att förstöra något och till slut var jag dränerad av energi och ilskan hade lagt sig och tårarna kom. Den primära känslan jag aldrig hade kommit åt om de gett mig ex lugnande eller flyttat mig. Tårar som behövde komma ut efter ilskan. Men det var inte många som förstod detta. Tyvärr. Detta borde det bli ändring på. Att bli traumamedveten, att förstå människors normala känslor utan att sjukförklara dem. Vi vet idag att förträngd ilska är skadligt för den fysiska hälsan. Så låt patienter känna det de behöver och som är fullt normalt. Medicinera inte traumaresponser eller normala känsloreaktioner! För då skapar vi fler hälsoproblem än vi redan har!

En kommentar på “Ilska, en oönskad men normal känsla.

  1. Oj, vad fint du skriver. Jag upplever att du gjort dig många erfarenheter kring temat under din tid inom psykiatrin. Jag kan bara hålla med dig om det du skriver. Jag skulle vilja påstå att ilska faktiskt är en grundkänsla på samma sätt som glädje, sorg och rädsla och några till. På något sätt har ilskan hursom fått en tabustämpel. En delförklaring tror jag är att när ilskan blandar sig med rädsla så skapas en metakänsla vilken jag kallar aggression. Ilska är en ren känsla som har sin berättigande av oförrätter eller att ha blivit orättvis behandlad. En ren kraft och ett djävlaranamma där jag kan hämta energi, beslutsamhet och styrka. Att känna ryggraden och min egen kraft till förändring. Den är alltid oriktad och ofarlig fast den kan låta. Aggressionen däremot är som oftast riktad mot någon, den syftar till att andra skall lösa något, så att jag slipper, hatisk och våldsam. Den är ett uttryck för rädsla och maktlöshet.

    Att ”förbjuda” uttrycket för ilska anser jag är lika absurt som att tycka att någon inte borde skratta eller gråta och jag kan inte se det olämpliga i det. Men jag förstår att aggressiva utfall kan vara svårhanterligt i en grupp med andra men i min föreställningsvärld borde professionell personal på en avdelning kunna skilja på det. Dessutom gissar jag att det borde kunna gå åt sidan i ett separat rum med en patient som vill hoppa, fräsa och skaka av ilska. Det krävs sällan mer än ett par lyssnande öron och en empatisk snäll, blick. Men så tänker jag.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s