I juni månad sökte jag upp psykakuten. Jag mådde dåligt och ville ha råd. Det var absolut inget akut läge vilket både jag och läkaren, som tog emot mig, var överens om.
På grund av att min journal är en fullständig katastrof med diverse felaktigheter, femton felaktigt satta diagnoser utan utredning och en satt diagnos som är utrett att jag INTE har men de fortsätter att skriva att jag har den, har jag valt att spärra min psykiatriska journal. Jag vill bli bemött för den jag är här och nu i stunden jag söker hjälp. Jag vill inte bli bemött efter utsagor i journalen som inte är korrekta, som är gamla och som dessutom är förnedrande. Det gynnar varken mig som hjälpsökande eller läkaren att göra en sund bedömning om vad jag behöver för hjälp eller stöd att läsa dessa.
När man spärrar sin psykiatriska journal (det görs enkelt av dig själv via vårdguiden 1177) står det riktlinjer om när denna spärr får hävas. Det får den endast göras med mitt samtycke eller vid en nödsituation som handlar om liv och död. Detta var ingen nödsituation som redan skrivet. Jag tillfrågades inte av någon, varken en sjuksköterska eller läkaren i fråga, om de fick titta i min journal. Hade de frågat mig hade jag sagt nej, det fanns inget behov i nuläget för det. Så inget samtycke inhämtades. Därmed uppfylldes inga krav på att häva min spärr och gå in och läsa min journal. I stunden jag satt där visste jag givetvis inte om att detta gjordes i alla fall.
Dagen efter besöket på psykakuten läste jag min journal online på 1177. Eftersom man har missbrukat sin makt i en enorm stor utsträckning även skriftligt genom att skriva felaktigheter i journalen, dubbelkollar jag alltid vad de har skrivit. Plötsligt såg jag att en gammal diagnos, borderline (EIPS i fackspråk), nämndes. Den är utredd att jag inte har. Jag började undra hur de kunde ha kännedom om den såvida de inte hade läst mina gamla journaler! Det finns inga indikationer på att nämna en sådan diagnos annars.
Jag blev mycket misstänksam och begärde ut en logg där jag som patient kan se vem som läst min journal. Och mycket riktigt stod det att min spärr hade hävts av en sjuksköterska och läkaren. De hade alltså utan mitt samtycke öppnat upp journaler de inte ha tillåtelse till att läsa. Detta är ett juridiskt brott som kallas dataintrång! Vid flera ställen stod det ”öppnat spärr” och sedan ”stängt spärr” med signatur. Detta går inte att dölja. Datorn har sin logg och den ljuger inte om vem som loggat in eller ut.
Jag gjorde en omedelbar anmälan till verksamheten om detta. Jag var mycket upprörd men kände mig desto mer kränkt. Återigen kunde jag inte lita på en person i en vit rock och sjukvårdspersonal! Åter brast de i sin professionella roll att göra det som är bäst för patienten, trampade på mig, struntade i att följa lagar och skyldigheter och att tillvarata mina patienträttigheter. Åter kände jag mig utlämnad och kastades tillbaka till tider av vanmakt på slutenvården där mina rättigheter har kränkts till den grad att en psykolog uttalat att jag mest troligt lider av vårdrelaterat PTSD.
Det skriftliga svaret jag fick av verksamhetschefen efter min anmälan gjorde mig språklös. Det var som om jag dumförklarades. Jag kunde läsa mellan raderna att chefen visste de hade gjort fel och nu försökte släta över det med löjliga bortförklaranden. Bland annat skrev han att läkaren uppfattade att jag hade en önskan om att mina journaler från öppenvården skulle läsas! Vadå uppfattade? Om han verkligen hade haft den uppfattningen hade han bara kunnat fråga mig om han fick läsa anteckningar från öppenvården. Jag satt direkt framför honom under samtalet så det fanns inga hinder att inhämta ett samtycke från mig! Och har en patient satt en spärr har man väl logiskt sett inte en önskan om att den ska läsas, tvärtom antyder det motsatsen!
Vidare skrev chefen att denne läkare inte riktigt kände till sin roll här och därför forcerade journalen. Chefen kunde inte neka till det då bevis finns. Men han försökte förminska det som gjordes, som om det skulle varit för mitt bästa och dessutom inte så farligt. Men det lyckades han inte med då jag numera inte längre låter de köra över mig som med en ångvält! Jag visste att de hade begått ett faktiskt brott och var nu i valet och kvalet om jag skulle gå till polisen eller först avvakta och skicka det till IVO, inspektion för vård och omsorg. Jag valde det senare.
Jag gjorde en anmälan till IVO där jag bifogade loggen, så även en kopia på chefens svar till mig. Inte långt senare fick jag reda på att IVO har tagit sig an fallet och att de kommer göra en utredning. Jag fick idag reda på att de hade polisanmält ärendet, därför har det dröjt så länge. Åklagaren lade dock ner fallet, vet ej varför. Men IVO kommer rikta sin egen kritik. Jag kommer efter IVO’s färdiga utredning göra en egen polisanmälan så jag får reda på varför det lades ner i första hand och om det görs idag vill jag överklaga. Hur kan ett dataintrång inom vården gå polisen förbi? Det handlar om patienters, folkets, rättigheter till sekretess!
INGEN obehörig har tillåtelse att läsa dina sjukvårdsjournaler om du sätter en spärr och kraven inte uppfylls för en forcering! Vart skulle vi hamna om man låter detta gå obemärkt förbi? Jag misstänker att detta görs väldigt ofta tyvärr men att patienter inte är medvetna om att säkerställa att det inte gjorts!
Om du ha satt en spärr och haft ett vårdbesök uppmanar jag dig att läsa anteckningarna. Finns det något skrivet som de inte hade kunnat veta utan att forcera spärren dvs saker ni inte har pratat om, begär ut en logg på 1177 och anmäl! Detta är inte bara ett fel. Detta är ett brott! När jag äntligen får svar från IVO kommer jag berätta mer om det i ett nytt inlägg! Nu i efterhand undrar jag klart hur många gånger de har forcerat min spärr redan utan att jag vetat om det! Vilken tur jag denna gång var uppmärksam nog och såg felet!
Rösten inifrån 