Bemötande · C-PTSD · psykvård

Bristande kunskaper om dissociativa störningar

Jag har dissocierat som barn och haft dissociativa störningar som vuxen som en följd av komplex ptsd.

(mer om dissociativa störningar https://sv.m.wikipedia.
org/wiki/Dissociation_(psykologi)

Kunskapsnivån om denna psykologiska försvarsmekanism inom psykiatrin i Malmö har varit skrämmande låg. Läkare och även överläkare har genom alla år antingen inte förstått hur dissociativa störningar kan te sig eller så har de förnekat att de ens existerar.

Att ha dessa störningar som man inte kan kontrollera eller styra över, har lett till mycket lidande för mig. I mitt fall har mina störningar yttrat sig på flera olika sätt som utlöses av extrem stress och alldeles för intensiva känslor och minnen. Jag har ”stängt av” och blivit helt okontaktbar. Det kan nästan liknas vid apati där jag var stilla allt från någon minut till flera timmar försjunken i mig själv, omedveten om min omgivning. Jag reagerade inte ens på intensiv smärta eller annan stimulans. Vid flera tillfällen behövde jag dropp eftersom man inte visste när jag skulle komma ur tillståndet efter att varit okontaktbar i 7 timmar redan.

 

Jag kunde även vara i ett slags transtillstånd då jag tappade förmågan att röra mig eller prata men ändå var medveten om min omgivning. Jag hörde vad folk sade men kunde inte interagera.

Jag har även fått svåra krampanfall, så kallade funktionella kramper.

Utöver detta har jag även haft en depersonalisering där jag känt mig själv overklig. Jag har delat upp mig i två personer, jag och flickan. Flickan var den som råkat illa ut och hon har varit en fiktiv person som underlättat för mig att hantera mina upplevelser av övergrepp.

Så mina dissociativa störningar har varit flera olika och väldigt komplexa. Dessa är dock inga ovanliga störningar vid c-ptsd egentligen men ändå har många läkare jag mött inte trott mig.

Jag har blivit anklagad för att hitta på, låtsas, vara manipulativ, bara kräva uppmärksamhet, när allt som hände var att mitt psyke sökte en utväg och ett sätt att hantera inre smärta som jag inte kunde bära utan dessa försvar.

Jag har vid flera tillfällen blivit utskriven när jag befunnit mig mitt i ett dissociativt ”anfall”. Här följer ett exempel på hur det kunde gå till:

Jag var på tvångsvård, hade dagen innan gjort ett självmordsförsök och var inlagd. På morgonen kom överläkaren till mitt rum och kallade mig till samtal. Kvällen innan hade jag återigen förklarat för personalen hur mina störningar kunde se ut i hopp om att få rätt hjälp. Nu när läkaren kom var jag mitt i ett transtillstånd. Jag hade många flashbacks, ohanterbara minnen, låg i sängen utan förmåga att svara läkaren. Jag kunde inte röra mig, titta på honom eller reagera. Jag hörde honom men kunde inte svara. I detta som jag kallar ”ingenmansland” är det som om alla muskler plötsligt saknar kraft och jag är oerhört trött på väg att somna men ändå vaken. Allt känns tyst och lugnt inom mig under tiden som om tiden står stilla. Jag var fast i ett läge jag inte hade kontroll över. Allt jag kunde göra var att ligga där och lyssna på hur jag blev utskälld för att vara oförskämd. Han sade att jag inte förtjänade att vara på hans avdelning, att jag inte kunde bry mig om andra människor, att jag aldrig borde vara inlagd. Allt detta står i min journal för det var så han uppfattade situationen pga noll kunskap om dissociativa störningar! 5 minuter senare hade skötaren packat min ryggsäck, mitt lpt upphörde och när jag kom till mig och kunde börja röra mig igen, befalldes jag barskt att lämna avdelningen. Plötsligt stod jag, inte helt närvarande, i trappuppgången. Jag hade skrivits ut mitt i ett dissociativt tillstånd, ett läge där hela min perception är nedsatt och förändrat, ett tillstånd som kräver vård och behandling.

Jag visste inte mer vad jag skulle göra och ville bara dö. Läkarens ord om vilken hänsynslös människa jag är, icke värdig en plats på sjukhuset, ekade i huvudet. Förtvivlad, förnedrad, kränkt och knäckt gick jag nerför trappan och på bottenvåningen stod Peter som var på väg att besöka mig. Jag orkade inte mer. Jag försökte passera honom och ville kasta mig ut i trafiken utanför. Polis tillkallades och jag blev tvångsintagen och inlagd på Piva. Nästa läkare kunde tydligt se att jag inte var med riktigt och att jag hade svårigheter att överhuvudtaget orientera mig.

När jag hade svåra kramper vägrades jag medicin. När jag inte svarade på tal blev jag utskälld. När jag skakade av ångest mitt i ett ”anfall” kallades jag för uppmärksamhetskrävande. Listan är lång på dessa kränkande behandlingar.
Dessa störningar har också felaktigt diagnosticerats som psykos och jag fick psykos mediciner injicerade mot min vilja med fruktansvärda biverkningar.

Läkarna saknar antingen erfarenhet att jobba med svårt traumatiserade patienter eller så saknar de kunskaper om dessa psykologiska försvarsmekanismer, vilket är skrämmande. Vid flera tillfällen hade deras ignorans kunnat leda till allvarliga skador och dödsfall. Man var inte heller villig att lära sig mer genom att lyssna på mig eller på Peter som ju var expert på mina störningar och sett de 100 tals gånger. Man vägrade till och med att lyssna på min psykolog och sjukgymnast som tydligt hade dokumenterat dessa störningar. Man ville helt enkelt inte ha en sådan som mig på sin avdelning för jag var ett problem de inte visste hur man skulle hjälpa och stoppade hellre huvudet i sanden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s