Bemötande · psykvård · Självskadebeteende

Jag nekades hjälp

Jag har blivit nekad vård på psyk så många gånger under åren att det är skrämmande. När jag mådde som sämst och frivilligt sökte upp psyk akut för jag visste att jag inte kunde stå emot att skada mig allvarligt och det var risk för mitt liv så blev jag nekad hjälp om och om igen.

Jag hade varit i psyk karusellen i flera år nu utan att må bättre. Under tiden jag bodde på ett behandlingshem lärde jag mig sakta att söka hjälp innan jag skadade mig allvarligt vilket var ett stort steg framåt. Jag hatade att vara på psyk men det fanns inget alternativ och jag var medveten om att det var bättre än att dö. Men läkarna blev mer och mer avoga mot att ta emot mig. Många hade börjat tycka att det inte hjälpte mig att vara inlagd. Det hände allt oftare att de skrev ut lugnande tabletter och skickade hem mig istället trots att jag satt framför de och ville skada mitt allvarligt.

Läkarna var väl medvetna om allvaret men man vägrade mig en plats på sjukhuset. Många gånger behövde jag gå hem igen och Peter fick sitta och vaka över mig ett dygn till dagen efter för att söka igen. Vid flera tillfällen satt vi och väntade 3 dagar i rad med vars 10 timmar för att återigen bli hemskickade, jag var suicidal och Peter orkade inte vara vaken mer för att se till att jag inte skulle göra nåt farligt. Situationen var ohållbar.
Nedan är två utdrag ur journalen 2009…
”…Patienten har tilltagande instabilitet och ökat impulsivt beteende där pat riskerar att allvarligt komma till skada dvs suidicera om hon i detta läge uskrivs från sjukhuset…”
”…Det finns en kronisk risk för att patienten till följd av olyckliga omständigheter riskera att avlida i samband med självskadehandling…”
Läkarna gjorde paradoxala journalanteckningar där man å ena sidan skrev att jag kunde avlida men att jag ändå inte skulle få vara inlagd. Det hände också allt oftare att de inte var överens. En läkare skrev in mig och jag blev intagen enligt lagen för psykiatrisk tvångsvård. Dagen efter kom en annan läkare och tyckte jag mådde sämre av en inläggning och skrev ut mig istället. Det var så tydligt att de inte visste vad de skulle göra med mig längre och jag bollades fram och tillbaka.
Jag sökte hjälp på psyk fastän jag hatade det stället mer än något annat, men vart skulle jag annars ta vägen? Några läkare hade även börjat med att jag skulle skriva på ett kontrakt som förutsättning för att bli inlagd. Jag skulle skriva under på att jag inte fick lov att skada mig under tiden jag var inlagd, annars skulle jag bli utskriven med detsamma. Jag hade inget val mer än att skriva under i hopp om att jag kunde klara det. Jag ville ju klara det. Jag ville ha hjälp. Men jag mådde så fruktansvärt dåligt, skadade mig och skrevs ut. Jag skrevs ut när jag mådde som sämst, när allt mitt hopp hade försvunnit och jag var förtvivlad. Men man ville inte ha mig på sjukhuset mer.
Jag kan förstå att de ansåg att jag inte blev hjälpt av att vara inlagd längre, det hade nog alla förstått vid det här laget. Jag blev inte bättre där. Men vart annars skulle jag gå? Bli hemma och riskera att dö? Peter orkade inte vaka över mig heller, kunde inte stanna hemma från jobbet för att jag inte kunde vara ensam hemma. Men de gav mig inga andra alternativ. Så det slutade alltid med att jag efter att jag hade sökt hjälp stack hem och gjorde det jag ville i första hand. Jag skadade mig så allvarligt att jag kördes till sjukhuset med antingen ambulans eller polis. Och då var de tvungna att lägga in mig istället för att ta emot mig när jag fortfarande sökte hjälp.
Att skriva ett kontrakt om att inte skada sig var kränkande. Hade jag varit en patient som kanske rispade sig lite lätt så kanske det hade fungerat. Men jag var så djupt inne i mitt självskadebeteende på livsfarliga sätt att det inte var rimligt att tro att en signatur på ett papper skulle kunna få mig att avhålla mig. De som krävde det och faktiskt skrev ut mig på studs insåg inte alls vilken nivå min inre smärta låg på. Jag var villig att riskera att dö för att dämpa min smärta. Jag struntade i konsekvenserna av mitt livsfarliga beteende. Hur skulle en bit papper avhålla mig från att dämpa min smärta? När en person mår så dåligt att man ta risken att dö men ändå skadar sig, då är det inte läge att ha ett kontrakt eftersom mitt liv stod på spel. Jag kunde ha dött efter att de skrev ut mig. Det var omöjligt för mig att hålla mig till det. Jag kände mig ännu mer värdelös efteråt. Jag blev utskriven och stod på gatan med önskan att dö, fullt kapabel att genomföra det.
Det var ansvarslöst att utforma ett sådan kontrakt. Jag sökte hjälp. Men fick ingen mer…allt man gav mig var känslan av att ingen kunde och ville hjälpa mig mer, att jag var ett hopplöst fall och att jag för eller senare faktiskt skulle komma att dö efter att de vägrade mig en plats på sjukhuset…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s