LPT, lagen om psykiatrisk tvångsvård. Kan den rädda liv? Är tvång alltid fel? Var går gränsen för vad som är etiskt rätt?
Jag har inte svaren på frågorna och jag kommer inte debattera för eller emot heller. Jag kan bara utgå från min egen resa, min egen upplevelse och hur tvångsvård har påverkat mig personligen.
Min första tvångsvård var 2006, innan dess skedde min vård enligt HSL, dvs på frivillig basis. 2006 hade mitt självskadebeteende börjat eskalera och jag ville inte vara inlagd på psyk och min vårdform konverterades. Det var första gången och fram till 2015 var min vård till största del mot min vilja.
Det hände ofta att jag var på HSL under förutsättning att jag skulle stanna på avdelningen. Samma stund som jag ville lämna den blev det lpt istället så mitt HSL var sällan frivillig vård egentligen mer än på pappret. Jag vårdades på behandlingshemmet enligt HSL men var på lpt var gång jag blev inlagd på psyk under tiden jag var där. Så det var ett ständigt hattande fram och tillbaka. Ofta fick jag intrycket att de, dvs läkarna på psyk, inte heller längre visste vad som var bäst. Tvångsvård sattes in och ut, in och ut.
 |
| Foto taget av mig |
De sade alltid att mitt lpt var till skydd för mig eftersom jag inte insåg vilken fara jag utsatte mig för genom mitt självskadebeteende och ständiga självmordsförsök. Men jag visste. Jag hade full koll men var inte i stånd att göra annorlunda. Var det rätt? Räddade det mitt liv att de låste in mig? Nej.
För även alla gånger jag var inlåst på psyk mot min vilja så fortsatte jag att skada mig på avdelningen. Jag fortsatte att göra självmordsförsök där. Även på PIVA, där miljön inte kunde vara mer avskalad och det inte finns lösa föremål, så skadade jag mig allvarligt så att jag till slut inte ens fick ha kvar min säng på rummet. De tog allt ifrån mig tills mitt rum bara bestod av en madrass på golvet med täcke och kudde utan lakan eller örngott. Man drog ut gummisnöret ur mina Region Skåne byxor och klippte av mins strumpor så jag inte kunde samla på de och göra ett snöre av dem genom att knyta ihop de. Trots det, trots att man tog ifrån mig allt, trots att jag var inlåst mot min vilja, så fortsatte samma beteende.
Varje gång man satte lpt blev jag mer arg, mer rasande och mer besviken. Varje nytt beslut om förlängd lpt spädde på min hopplöshet. Jag kände att andra bestämde över mig, tvingade mig att vara på ställen jag inte ville vara på. Jag fick inte välja, min röst blev ignorerad, min vilja blev överkörd och trampad på. Varje lpt kändes för mig som om man inte brydde sig om vad jag ville, tyckte eller kände. Det var som om jag inte räknades mer.
Jag minns speciellt en överläkare som under samtalen inte tittade på mig utan på min man. Det var mig det gällde, jag satt rakt framför honom, men det pratades över mitt huvud som om jag inte var i stånd att ha ett samtal mer för att jag var på lpt.
Men det fanns oxå en läkare som insåg att ett lpt triggade mig och gjorde mer skada än nytta och så fort jag kom på hans avdelning såg han till att konvertera mig till frivillig vård och jag respekterade honom mycket för det.
Eftersom jag aldrig mådde och blev bättre av tvångsvård så kan man ju undra varför man ändå fortsatte med det. Det var inte fungerande. Kanske hindrade det mig från att återigen balansera på ett broräcke över motorvägen och från att ta en tablett överdos. Men jag hittade alltid andra sätt ändå så själva tvångsvården gjorde aldrig att risken för självmord minskade i mitt fall. Inte en enda gång.
Tvärtom kände jag ofta att när man inte tog allt ifrån mig utan lät mig ha ett eget ansvar då gick det bättre för mig. De gånger jag fick ha kvar min röst, mitt självbestämmande, de gånger var jag mer motiverad att samarbeta. Tiden på behandlingshemmet var frivillig och det var där jag gick framåt som mest när det gällde att lära mig strategier att skada mig mindre. Det var under frivillig vård som jag tog mitt ansvar på större allvar, aldrig någonsin tvärtom.
När någon tvingar dig så stretar man emot. Men när någon ger dig valmöjlighet och man känner att någon lyssnar, då är man mer benägen att vilja välja rätt och man känner sig respekterad, sedd och är mer mottaglig.
Varje gång jag fick lpt då startade jag ett krig, jag mot de. Tvång och uppror hör liksom ihop. Tvång och ilska går också ihop. En tvångsåtgärd ledde dessutom till nästa. Jag triggades av att vara där mot min vilja, vilket gjorde att jag mådde ännu sämre och jag kände ett större behov av att skada mig, vilket i sin tur ledde till fler restriktioner och i värsta fall att jag blev bältad. Det var en ond cirkel. En tvångsåtgärd bäddade för fler. Inget positivt har någonsin kommit från tvångsåtgärder i mitt fall. Det har aldrig lett till positiva förändringar i varken mitt beteende eller mitt mående. Ändå envisades man om att låsa in mig mot min vilja. Jag ville rymma, vilket jag också lyckades med ett antal gånger under de 10 åren. Jag har blivit lyst av polisen efter att jag avvikit när jag var på lpt. Jag visade de tydligt att jag inte var med på noterna. Men ingen lyssnade.
I mitt fall har det bara varit negativt att tvinga mig till vård eller andra åtgärder. Jag har alltid hatat det, det har aldrig skyddat mig, jag har aldrig mått bättre av det. Så varför fortsätta med en metod som uppenbarligen inte hjälpte? Det undrar jag än idag.
Den behandling jag får av Christer sedan mer än ett år sedan har aldrig innefattat tvång. Jag har inte haft nåt lpt, inte varit inlåst mot min vilja (inte varit inlagd ens), inga psyk mediciner som tvingats i mig mot min vilja. Ändå mår jag så så mycket bättre att mitt liv är helt förändrad och fri från all tvång…
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Relaterade
Rösten inifrån 
Tvångsvård används i många fall på helt fel sätt.
GillaGilla