Bemötande

När beslut fattas över ens huvud och kränkningar normaliseras

Man kan bli kränkt på olika sätt. Det behöver inte vara stora och omvälvande saker som att bli bältad. Det fattas dagligen beslut på en avdelning som inte är tvång men som ändå känns kränkande. Beslut som tas över patientens huvud. Det kan ske på både frivillig vård och under tvångsvård. Det har inte med vårdformen att göra utan med inställningen till att involvera patienter i deras vård. Man förstår inte eller ignorerar vikten av att patienten behöver vara delaktig i och underrättas om olika beslut som rör de. Det verkar inte som att man är medveten om att detta är kränkande.

Ibland händer det av rent misstag och pga stress att man glömt bort att berätta för patienten, det är sånt som händer. Ibland missas det i rapporten. Noga rapportering är därför mycket viktig. Men ibland görs det för att man inte anser att det är en stor grej eller av ren maktmissbruk.

Det har hänt otaliga gånger att det har fattats beslut på ronden utan att sedan meddela patienten om det. Det kan vara allt från medicinändringar till att man inte får gå ut själv längre, att man fått skärpt tillsyn eller att fler restriktioner tillkommit eller tagits bort.

Att man inte får bestämma över sin vård är redan svårt nog när man är på lpt. Man är redan i ett oerhört utsatt läge och i en beroendeställning. Att då dessutom inte bli underrättad om ändringar känns som en ny örfil varje gång. Här är några exempel hur det kan gå till.

Det är morgon och sjuksköterskan ger dig dina mediciner. Du får en tablett i näven som du inte känner igen. Du vet inte vilken medicin det är, vilka verkningar den har. Du vet inte vilken styrka det är och vilken annan medicin den ska ersätta. Men du förväntas att ta den. Nu. För sjuksköterskan har inte tid att dividera med dig på morgonen när alla andra 15 patienter ska få sina piller och hon har inte hela Fass i huvudet. Du blir tillsagd att ta den och att vi kan ta diskussionen senare. Men jag vill inte ha något i mig som jag inget vet om. Jag bemöts med en suck, sura miner och ord som…

”Måste du göra allt till en kamp?” ”Bråka inte, jag har inte tid med det nu” eller ”gör ingen sak av det här”

Ibland har jag fått förklaringen att de trodde att jag hade fått besked om ändringen. Ibland fick jag en ursäkt. Men allt som oftast inget alls utan jag ansågs behöva lyda och underordna mig ordinationen. Mina känslor i den stunden var enligt de inte berättigade, jag överdrev eller gjorde det till en stor grej. Jag fick inte lov att känna mig kränkt ens. Jag fick inte bli arg och skulle inte bli ledsen. Jag kände ofta att jag kvittade, att jag som människa inte spelade någon roll mer och att jag inte var värd att bemötas med respekt. Jag var ingen. Ingen mer än en diagnos och ett personnummer och folk hade rätt att göra vad de ville med mig.

Ibland hände det att jag av misstag såg andra ändringar. Jag åt och drack alldeles för lite. Jag hade sagt att jag verkligen ansträngde mig att försöka dricka mer. Många gånger förut har jag haft en vätskelista för att ha koll så jag fick i mig tillräckligt. Jag ville absolut inte ha vätskedropp och förstod vikten av att ha koll på detta. En morgon gick jag förbi köket och såg att en vätskelista hade hängts upp. Personal skulle anteckna hur mycket deciliter vätska jag fick i mig, i smyg. Jag hade inte underrättats med flit. Jag skulle inte få veta men råkade se mitt namn på listan. Jag blev skogstokig, rev ner listan, varvade upp och fick ett utbrott. Personal fick trycka på larmknappen, jag blev nedbrottad och fick ett knä i ryggen av en manlig skötare tills jag hade lugnat ner mig.

Lättare sagt än gjort att inte bli arg i en sådan situation när man redan är under tvångsvård dygnet runt. Jag hade vak dvs jag fick inte gå på toa själv, inte duscha utan att någon tittade på och fick inte sova utan att någon satt bredvid och bläddrade i en tidning. Jag var på en plats jag inte ville vara på, under ständig övervakning med ett fruktansvärt dåligt mående som gjorde att jag inte ville leva mer. Då kan sånt här vara droppen som får bägaren att rinna över.

Att ständigt bli trampad på, att månad efter månad känna sig ignorerad, kränkt och överkörd leder inte till goda förutsättningar till samarbete eller tillit. Minsta lilla extra övertramp fick mig att gå i taket. Det var för mycket. Och det hade varit så lätt att undvika. Personalen visste hur jag mådde när man inte talade om ändringar. Jag hade rätt att få veta. De visste att jag inte kunde hantera min ilska som triggades varje gång när saker bestämdes över mitt huvud. Det hade varit så enkelt att involvera mig och undvika ett ännu sämre mående.

Det är inte storleken av besluten det handlar om. Det kan verka vara en obetydlig sak men det är känslan det väcker som är så svår att hantera och behöva ha.

Oftast fick jag aldrig ha hörlurar pga att jag skadade mig med de. Men när mitt mående hade stabiliserats efter flera månader och mitt skadebeteende avtagit bestämdes det på ronden att jag fick lov att ha hörlurar under uppsikt, dvs när jag vistades i allmänna utrymmet. Men ingen sade något till mig. En kväll satt jag och lyssnade på musik via högtalare på låg nivå. Jag blev tillsagd att skruva ner och jag blev irriterad över att inte ens få lov att lyssna på musik. Svaret var

”Vet du inte att du sedan förra ronden får lov att ha hörlurar i dagrummet?”

Nej, det visste jag inte. Återigen blev jag arg och drämde näven i bordet. Ingen hade berättat. Småsaker kan man tycka. För mig var det vardagslyx att kunna lyssna på musik igen och ytterligare ett tecken på att min åsikt inte spelade någon roll.

Det är så viktigt att patienter är delaktiga i sin vård speciellt när man är på tvång. Det är så viktigt att berätta om ändringar, om beslut som fattats, även de mindre. Av respekt och för att minimera känslor av att bli tvingad och överkörd. Det mår ingen bra av. Jag som patient har rätt att veta. Det är mig och min kropp det gäller. När man som personal inte längre inser att man kränker någon och när kränkningar normaliseras har det gått för långt. Det är inte ok att tro annat.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s