Jakten på symtom

Jag har under årens lopp fått känna på många olika sätt att må psykiskt dåligt på. Allt från daglig ångest som gränsar till psykos, till att matvägra, hetsäta, skära mig, allvarliga sömnproblem, panikångestattacker, gråtattacker, raseriutbrott, apati, flashbacks, hallucinationer, katatoni, nattsvarta depressioner och hypomaniska skov. Ibland kom många saker samtidigt, ibland omväxlande i olika perioder. Men allt, ja precis allting, hade en enda gemensam nämnare: Trauma

Allt har varit symtom, konsekvenser av barndomstrauma vilket har varit väldigt uppenbart hos mig redan från första början jag kom i kontakt med psykiatrin efter en svår krisreaktion då min c-ptsd utlöstes. Likväl har man sällan behandlat mitt problem utan lagt tid, fokus och medel på att dämpa alla möjliga symtom istället.

Den ständiga jakten inom psykiatrin att dämpa symtom har berövat mig åtskilliga år och lett till ett utdraget och onödigt lidande. Tyvärr är jag inte ensam om det. Att symtom ska dämpas är snarare regel än undantag. Man sätter olika namn på olika symtom och kategoriserar dina problem med hjälp av olika diagnoser. Det kan bli en lång lista på diagnoser som i mitt fall.

Det började med ett första samtal på psyk akut. Det konstaterades att jag hade en depression utlöst av en kris. Vad var det första man gjorde? Förskrev antidepressiva. Löste det mina problem? Nej, knappast.

Mitt mående blev mer och mer instabilt. Läkaren kallade det bipolär och borderline. Vad gjordes? Man skrev ut stämningsstabiliserande läkemedel, starka sådana med många biverkningar. Men jag blev inte stabilare för det.

Mitt mående förvärrades och jag kunde inte hantera det längre och började skada mig på olika sätt. Jag hade fått ett självskadebeteende och blivit kronisk suicidal. Vad gjorde psykiatrin? De ville hindra mig från att skada mig. Lagen om psykiatrisk tvångsvård, indragen utgång, listor på restriktioner, övervakning dygnet runt, självskadekontrakt, hot om förflyttning, fysiskt våld genom fasthållning och bältesfixering. Slutade jag skada mig? Nej, tvärtom så förvärrade alla deras tvångsåtgärder mitt redan dåliga mående. Vad gjordes då? Man ville skicka mig till rättspsyk men som tur var hamnade jag på ett behandlingshem istället.

På behandlingshemmet erbjöds DBT, dialektiskt beteende terapi, utformat för självskadebeteende. Jag skulle lära mig att hantera och reglera mitt destruktiva beteende. Problemet var att mitt beteende fortfarande bara var ett symtom. Man fortsatte alltså jakten på att dämpa ett beteende som hade en fullt logisk förklaring. Jag skadade mig mindre på vissa plan. Jag skrevs ut efter 3 ½ år. Men eftersom man inte hade behandlat orsaken återföll jag bara till ett annat destruktivt beteende: ätstörning.

Nu började kriget mot maten. Vad gjorde psyk? Låste in igen, lpt, ätlistor, vätskelistor, näringsdryck, hot om sondmat till slut. Näringslära och basal kroppskännedom eftersom man trodde att allt hängde på en sned kroppsuppfattning när det egentligen bara var ytterligare en konsekvens. Hjälpte deras insatser att kontrollera min ätstörning? Nej. Jag började äta, fast hetsäta istället. Vad gjorde de då? Inget, för det var inte livsfarligt.

Hur behandlade man min ångest? Med starka ångestdämpande och tvångsinjektioner. Man lärde mig andningstekniker och mindfulness. återigen en jakt på att dämpa ett symtom för hålla det i schack istället för att fråga sig var ångesten kom ifrån.

Vad gjorde man åt mina känslomässiga problem såsom raseriutbrott? Man dämpade de med tvångsinjektioner, skuldbeläggande och förflyttning till annan avdelning där jag bältades. Vad sade de om mina problem att hantera ensamhet? Försök att träna bort det, möt din rädsla, acceptera känslan. Återigen ett försök att lägga locket på ett symtom.

Åtgärd efter åtgärd. Åren gick. Inlåst och till slut fråntagen sin frihet och rättigheter. Allt för att kontrollera och dämpa symtom istället för att redan från början gå till botten med vart alla dessa kom ifrån. Varför detta jagande efter att dämpa symtom? Varför inte behandla det uppenbara och så ofta vanliga hos människor som mår dåligt? Det är inte brist på forskning om hur trauma påverkar vår psykiska och fysiska hälsa. Det råder inga tvivel om sambanden. Studier efter studier presenteras där den gemensamma nämnaren är trauma. Istället söker man efter fler och fler läkemedel som ska dämpa det du känner istället för att ställa den 1 miljon dollar frågan varför du känner så? Det råder stor brist på trauma behandling i landet, både för barn och ungdomar och vuxna. Många går åratal med depressioner och ångest, får läkemedel och sätt att hantera psykisk ohälsa på, rådet att acceptera det i sitt liv, men trauma behandling uteblir. Pengar i sjön och ett ofattbart lidande som inte går att mäta!

18 år efter att jag snurrat i psykiatrins outtröttliga jakt efter det perfekta medlet och metoden som dämpar alla mina symtom har jag till slut vänt de ryggen! Jag var tvungen. Efter att ha blivit söndermedicinerad med sammanlagt 48 olika läkemedel, runt 70 elchockbehandlingar, dbt, kbt och diverse försök att få mig stabil sade jag till slut adjö till psyk. Jag hittade en behandlingsmetod med fokus på orsaken. Tapping har hjälpt mig att komma åt grundproblemet. Mina trauman får äntligen fått den behandling de hade behövt när jag kom till psyk akut för första gången som 19 åring.

Jakten är avslutat. Jag behöver inte heller acceptera att leva med svår psykisk ohälsa, att må så dåligt att döden varit mitt mål många år för jag mår bättre och bättre för varje behandling som går. Inga mer tvångsåtgärder, läkemedel. För när mina trauman blir behandlade på rätt sätt, mina känslor till trauman blir avaktiverade så försvinner samtliga symtom bit för bit. Jag har en bit kvar att behandla bort men livet är inte som innan. Nu vet jag att orsaken behandlas, inte symtomen och då är målet att må bra äntligen i sikte!

Frågan kvarstår! Varför lägger man på plåster efter plåster inom psykiatrin när det är infektionen som behöver behandlas?